la]risken och dess betydelse för investeringsbeslutet.« Det förelåg emellertid »en sådan brist i Rapporten som [kunde] grunda skadeståndsansvar för« revisionsbolaget och istället för att upplysa klienten om riskbilden gav man »direkt vilseledande information«. Man gav i rapporten intrycket »att det inte fanns skäl till oro, när det i själva verket fanns betydande skäl till det.« Skiljemännen kom därefter fram till en amper slutsats:
»Av det anförda kan dras inte bara den slutsatsen att underlåtenheten att i Rapporten redogöra för den ifrågavarande riskbilden måste anses oaktsam, utan också att underlåtenheten helt enkelt innebär att [revisionsbolaget] fundamentalt åsidosatt sitt uppdrag i det aktuella hänseendet.«
Skiljenämnden konstaterade att skadan bestod i att klientens investering »kom att sakna värde.« Sedan gjorde emellertid skiljenämnden vad som i vart fall jag uppfattar som en kraftig avvikelse från hur rättsläget uppfattats tidigare, man uttalade nämligen att frågan om en ansvarsbegränsning »kan sättas åt sidan« borde bedömas »med utgångspunkt i, inte främst hur klandervärd skadegöraren är utan vad som med hänsyn till samtliga omständigheter framstår som en rimlig (eller, sett från andra hållet, orimlig) riskavvägning«. 847847. Ställer mig redan här tveksam till skiljemännens argument. Det är enligt mitt förmenande en stor skillnad om riskavvägningen skall vara rimlig eller om den inte får vara orimlig. Om den inte måste vara rimlig leder detta inte omedelbart till att den är orimlig. Det är ett stort spann mellan de två punkterna.
Därefter tillfogade nämnden en uppräkning av vad man tyckte utgjorde relevanskriterierna vid skälighetsbedömningen. Därvid berördes aktörens befogade intresse av att skydda sig mot följder av sådana »förbiseenden och misstag som är naturligt och oundvikligt förbundna med verksamheten, även om de i sig skulle vara att kvalificera som vårdslösa«. 848848. Själv reagerade jag på denna beteckning »förbiseende och misstag«, eftersom uttrycket snarare relaterar till ursäktliga, d.v.s. inte oaktsamma beteenden eller blott ringa oaktsamma beteenden. Ansvaret handlar ju aldrig om strikt ansvar vid professionsansvar med mindre konsulten valt att avge ett sådant åtagande, vilket visserligen det förekommit att man i underrätter ansett vara fallet t.ex. vid skatterådgivning genom märklig avtalstolkning avseende uppdragsåtagandet. Att garantera t.ex. ett visst skatteutfall är inte lämpligt eftersom det aldrig helt går att förutse utgången av en skatteprocess. Visserligen uppges en precisering av uppdraget, dess förutsättningar och begränsningar tala emot en ansvarsbegränsning i form av takbelopp men det uppges också vara »en professionsaktörs befogade intresse« att kunna skydda sig »mot anspråk av en sådan storleksordning att ett försäkringsskydd, om det ens går att åstadkomma, inte framstår som motiverat med hänsyn till kostnaden eller den normala verksamhetsomfattningen«. 849849. Argumentet är visserligen relevant och ingår – som berördes ovan – i den konventionella uppfattningen när ett skadeståndsansvar skall jämkas med hänsyn till skäligheten men det brukar vara tämligen ovanligt att argumentet nämns i sammanhang där skadan ryms inom normala försäkringsskydd som är lätt tillgängliga på marknaden. Det märkliga är emellertid att nämnden aldrig återkom till detta det helt centrala argumentet. Även