skälet »låta det vara slutligt avgörande utan att ta ställning till vad som kan anses vara en rimlig riskfördelning beträffande just den skada vars begränsning är omtvistad«. Bedömningen av om »ansvarsbegränsningen måste anses orimlig (eller oskälig)« skall ske med stöd av 36 § AvtL vilket skall »avgöras efter en helhetsvärdering« och att det vore »försvarbart, som här takbeloppet relateras till uppdragsgivarens arvode«. Det är enligt nämnden inte lätt att precisera vad som är skäligt, »men en nivå på 10-25 gånger uppburet arvode framstår som rimligt vid ett sådant uppdragsförhållande som här är aktuellt.« Man skall därvid göra riskavvägningen så, att man bestämmer »det begränsningsbelopp som med hänsyn till samtliga omständigheter framstår som skäligt med avseende på den ifrågavarande skadan« och beloppet är något större än »det härad« om 10-25 gånger uppburet arvode som nämnden i och för sig »a priori [angett som] rimligt för en beloppsbegränsning tänkt för alla skadesituationer« men vid avgränsningssvårigheter bör dessa »i första hand gå ut över uppdragstagaren«.

Till detta kommer – trots att uppdraget befunnits sakna värde för klienten – att denne inte har rätt att utöver ersättning för det jämkade takbeloppet också skall ersättas för missförhållandet mellan priset och värdet på den utförda tjänsten »eftersom det skulle innebära en överkompensation«. I denna del har jag påtagliga svårigheter att följa nämndens rättsliga analys. Någon allmän princip att den som producerat en fullständigt värdelös tjänst skulle vara tvungen att återbetala vad man erhållit tycks nämnden inte erkänna, men å andra sidan inte en motsatt princip heller. Själv tycker jag att den köprättsliga principen om avdrag på köpeskillingen även måste gälla vid tjänster och i avsaknad av en nordisk kodifikation får man tillämpa detta som en analog princip hämtad från köprätten. ⁸⁵³853. I 21§ konsumenttjänstlagen stadgas ju att om ett fel inte avhjälps så äger konsumenten kräva prisavdrag. Inom köprätten kombineras ju sällan prisavdrag och skadestånd, men det beror ju på att avdrag är en nedsättningsregel och då aktualiseras ju normalt inte skadestånd men om t.ex. en felaktig vara skadar t.ex. andra saker blir ju även fråga om en följdskada till felet och saken bedöms då annorlunda, liksom även den besläktade frågan om ansvar för skadebringande egenskaper.

Istället introducerar nu skiljenämnden en helt ny regel. Eftersom klienten gjort gällande rätt till skadestånd »svarande mot det positiva intresset« byggt på tanken att »vid ett riktigt utfört uppdrag« skulle förvärvet aldrig ägt rum »men i det läget skulle likväl [klienten] ha haft att betala för Revisionsbolagets uppdrag«. Det är ju i och för sig riktigt, men då hade klienten aldrig lidit någon skada och förlorat sina pengar eftersom uppdraget var riktigt utfört. Nu utfördes uppdragit felaktigt och dessutom medförde det en stor skada. Det är väl en uppenbar skillnad mellan att göra ett uppdrag så dåligt att klienten lider skada och göra det korrekt och därmed i realiteten avråda klienten från ett göra ett förvärv. Påståendet att i det nu aktuella läget – d.v.s. när uppdraget utfördes helt felaktigt – påstå på sätt skiljenämnden gör att återbetalning skulle utgöra en överkompensation är enligt mitt förmenande helt fel. Klienten får här således betala för en värdelös prestation och revisionsbolaget får fullt betalt trots att man klart vilselett klienten.