«Det alminnelige erstatningsrettslige skyldansvaret er en grunnpilar i vår rettsorden. Som Høyesterett uttrykte det i Rt. 2002 side 1331, på side 1337, skal det derfor ‘noenlunde klare holdepunkter’ til før en lovbestemmelse kan anses å ha gjort dette ansvaret uanvendelig innenfor bestemmelsens anvendelsesområde» (avsnitt 31).

«Den grundläggande utgångspunkten är ... att det utom-obligatoriska skadeståndsansvaret har generell giltighet. Ansvaret gäller också om det finns ett avtalsförhållande mellan parterna liksom när man rör sig inom området för den skadeståndsrättsliga speciallagstiftningen, i den mån inte kontraktsrättsliga regler eller principer eller särskilda skadeståndsregler motiverar modifikationer. Vid prövningen av vilket som helst skadeståndsanspråk ska man enligt motiven till skadeståndslagen utgå från att tvisten ska avgöras enligt de allmänna utom-obligatoriska reglerna. Avvikelse från dessa ska ske bara i den utsträckning som kontraktsrättens regler bedöms vara tillämpliga och leder till ett annat resultat eller anspråket avser ett skadefall som faller under särskilda lagregler om utomobligatoriskt skadeståndsansvar och dessa regler innebär avvikelse från de allmänna reglerna» (HDs domskäl, avsnitt 7).