Överhuvud framstår den riskfördelning som borde tillåtas vara i väsentlig utsträckning betingad av faktiska försäkringsmöjligheter. Att många kommersiella avtal dessutom innehåller undantag avseende ansvarsbegränsningar vid grov oaktsamhet samt att intill nyligen många professionella rådgivare fann det kommersiellt svårt att friskriva sig och föredrog att säkra kundernas skydd genom ansvarsförsäkringar bidrog till ett sådant synsätt. Om däremot skadan i det enskilda fallet översteg vad en professionsutövare skäligen borde ha i form av ansvarsförsäkring ansåg många – inklusive jag själv – vara skäl för att jämka ansvaret då det i så fall framstod som oskäligt betungande. 845845. Motsvarande synsätt återfinns hos Mads Bryde Andersen, a.a. s.803. Rättsläget framstod således enligt mitt förmenande som tämligen klart och dessutom förutsebart.
Inte heller ansåg jag att detta synsätt i egentlig mening kom att rubbas genom den mycket uppmärksammade och därefter starkt omdiskuterade Profilgruppsdomen. Emellertid så tycks Profilgruppsdomen ha uppfattats så, att den kom att inspirera HD genom avgörandet NJA 2017 s. 113, att utveckla vissa synsätt som tidigare inte haft mer allmän spridning. Denna uppsats avser således att dels analysera om rättsläget i grunden har förändrats (i vart fall i förhållande till den bild som jag nyss målade upp av detsamma) genom det nya rättsfallet och i så fall på vilket sätt, samt om rättsläget idag framstår som mer klart och förutsebart än tidigare eller om oklarheterna möjligen har ökat.
I profilgruppsdomen 846846. Det kan nämnas att jag tillfrågades av den skadelidande och drog slutsatsen att ansvarsbegränsningen inte borde kunna upprätthållas. rörde det sig om ett revisionsbolag som hade åtagit sig att biträda klienten (P) genom att göra en s.k. due diligence av ett tyskt bolag som P därefter förvärvade men att man vid utförandet av uppdraget försummade att undersöka viktiga förhållanden som omfattades av uppdraget som P menade hade varit av avgörande betydelse för att kunna bedöma bolaget och dess dotterbolags ställning och värde. Med rätt information hade man inte köpt bolaget och skadan motsvarade vederlaget med avdrag för vad man fick för innehavet när man sålde detsamma. Man yrkade också återbetalning av uppdragsersättningen då man menade att revisionsbolaget inte hade fullgjort sitt uppdrag. Revisionsbolaget bestred förevaro av försummelse och menade att det saknades rättslig grund för återbetalning av uppdragsersättningen.
Skiljenämnden konstaterade i sina domskäl att det hade ålegat revisionsbolaget att ge klienten det beslutsunderlag »i form av faktaredovisning och analys som behövdes för ett väl informerat ställningstagande med avseende på den ifrågavarande [finansiel-