Vid vägtransporter uppkommer emellertid problem till följd av utformningen av CMR-konventionen artikel 13.1 och motsvarande stadganden i de nordiska lagarna om vägbefordringsavtal. ¹¹¹⁶1116. Från senare nordisk doktrin om vägtransporter märks t.ex. Johan Schelin, Lastskadeansvaret. En studie av fraktförarens ansvar enligt lagen om inrikes vägtransporter (Stockholm: Poseidon Förlag 2015) s. 136 ff. Schelin påpekar i korthet att det »i svensk rätt fortfarande framstår som osäkert huruvida det föreligger någon direktkravsrätt gentemot underfraktförare«. Se även utförligare om tolkningen av CMR art. 13.1 och olika inställningar till direktkrav t.ex. Malcolm A. Clarke, International Carriage of Goods by Road: CMR, fifth edition (London: Informa 2009) s. 115 ff. I HD 2013:33 betonas dock bland annat att undantag till avtalets subjektiva begränsningar som inte följer uttryckligen av lag eller etablerad praxis skapar osäkerhet, varför det är skäl att förhålla sig restriktivt till sådana undantag. ¹¹¹⁷1117. Se domskälen punkt 13. Det finns inget som tyder på att inställningen i tidigare praxis skulle ha varit särskilt flexibel utöver de sinsemellan jämförbara HD 1980 II 70, HD 1993:38 och HD 1999:19 om professionsansvar.

Mera öppet för diskussion är däremot i vilken mån gällande inställning borde modifieras de sententia ferenda. Klart är i varje fall att lagstiftningen, den kommersiella verkligheten och de kontraktuella konstellationerna idag är annorlunda än då principen utmejslades långt bakåt i rättshistorien. Bland annat rätts- och processekonomiska överväganden talar för flexibilitet.