agenten inte verkat för försäljning eller köp av varor utan till tidsbegränsade nyttjanderätter till datorprogram.

NJA 2009 s. 672 rörde frågan om ett återförsäljningsavtal som slutits på obestämd tid och utan något villkor om uppsägning kunde sägas upp med omedelbar verkan eller endast med skälig uppsägningstid. En del i domstolens argumentation utgjordes här av konstateranden om hur rättsläget var beskaffat i andra europeiska länder och i USA beträffande uppsägningstid. Underlaget för dessa uttalanden var bl.a. en komparativ undersökning som redovisats i en dansk bok. Hänvisning skedde här också, som anförts i det föregående, för första gången till reglerna i DCFR. ³¹⁴314. Högsta domstolen har sedermera, i NJA 2018 s. 19, funnit att i ett långvarigt återförsäljaravtal utan villkor om uppsägningstid har återförsäljaren vid en uppsägning från leverantören som utgångspunkt rätt till en uppsägningstid om sex månader. I samma dom fann domstolen också att en analog tillämpning av reglerna om avgångsvederlag i handelsagenturlagen borde kunna komma i fråga endast när skyddsbehovet framstår som särskilt starkt. I detta avgörande fäste domstolen särskilt avseende till bl.a. praxis från de Högsta domstolarna i Danmark och Norge och, beträffande den senare frågan, till det faktum att endast Belgien i Europa har regler om rätt till avgångsvederlag för återförsäljare.

En annan viktig fråga på det mellanmansrättsliga området avgjordes i pleniavgörandet NJA 2010 s. 58. Här ansågs en mäklare, i ett fall där uppdragsgivaren var en näringsidkare, ha rätt till provision oavsett att överlåtelseavtalet hävts därför att den av mäklaren anvisade köparen inte fullgjort sin betalningsskyldighet. Högsta domstolen hänvisade i avgörandet till flera verk av en norsk författare, bl.a. dennes doktorsavhandling.

Här finns anledning att särskilt beröra också NJA 2005 s. 608, som i grunden är skadeståndsrättsligt men som har betydelse också i ett avtalsrättsligt sammanhang. Högsta domstolen anförde här att i svensk rätt gäller som utgångspunkt att en avtalspart som drabbas av skada till följd av motpartens avtalsbrott har att vända sig till motparten för att få ersättning för sin skada. Detta hindrar emellertid enligt domstolen inte att det även enligt svensk rätt, åtminstone i särskilt allvarliga fall, bör föreligga skadeståndsansvar för en tredje man som på ett kvalificerat otillbörligt sätt ingriper i andras avtalsförhållanden, så att den ena avtalsparten vidtar avtalsstridiga åtgärder till skada för den andra avtalsparten. Den slutsatsen drog domstolen efter en inledande genomgång av reglerna om ersättning för ren förmögenhetsskada i svensk rätt och för den rättspraxis