Log ind

Bengtsson ter sig köplagens negativa skrivning som just väsentlighetsregeln, även om han betonar att de lagrum i köplagen som gäller hävning vid fel i övrigt ger föga ledning om hur väsentlighetsbedömningen ska ske. Likväl anser han att hävningen kräver ett väsentligt avtalsbrott. 588 I slutet av boken sammanfattar han ändå genom att konstatera: »kontraktsbrott, som på ena eller andra sättet framstå som mera bagatellartade, skola ej medföra hävning.« 589 Åtminstone för en modern läsare förefaller det som om hävningströskeln inte ligger särdeles högt enligt Bengtsson.

För en dansk läsare finns det anledning att påpeka att Finland, Island, Norge och Sverige har 1987-2000 fått nya köplagar, som tillkommit i nordiskt lagstiftningssamarbete och som hämtat inspiration ur CISG. I t.ex. den finska köplagen (355/1987) ingår väsentlighetsregeln i 39.1 § enligt vilken köparens hävningsrätt vid fel i varan inträder »om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom och säljaren insåg eller borde ha insett detta.« 590

När man analyserar den äldre nordiska köp- och avtalsrättsliga doktrinen inser man fort att begreppsparet »väsentlig« och »oväsentlig/ringa« är varandras motsatser och således en dikotomi som saknar ett alternativ mellan sådana avtalsbrott som är väsentliga och sådana som är oväsentliga. Därför ger inte heller den negativa skrivningen av väsentlighetsregeln, eller med andra ord att hävningsrätten saknas om avtalsbrottet är oväsentligt, upphov till några avvikande analyser i den äldre doktrinen. 591 Den negativa skrivningen uppfattas alltså inte som en regel med annat innehåll jämfört med den positiva formuleringen av hävningsregeln.

Sammanfattningsvis är min uppfattning att ingen tvekar hävda att väsentlighetsregeln generellt sett fortsättningsvis har karaktären av en grundläggande rättsregel i nordisk avtalsrätt. Modern doktrin verkar