muleringen att bristen på avtalsenlighet inte får vara ringa (i sin engelskspråkiga form »the lack of conformity is minor«). Men han pekar samtidigt på att majoriteten av de författare som internationellt har tagit ställning till skillnaden »torde« ha den uppfattningen att uttrycken ställer hävningströskeln på samma nivå. 601 En antydan om att rättsliga tvistefrågor i litteraturen kunde avgöras genom kvantitativa mätningar kan självfallet inte accepteras, utan endast en öppen analys, prövning och avvägning av de sakargument som de olika författarna framför kan i den juridiska metoden ge godtagbara resultat. Ett faktum som talar emot Herres uppfattning är ju att ordalydelserna ändå skiljer sig från varandra. En objektiv läsning av uttrycken kunde enligt min mening sätta hävningströskeln på olika höjd.

Det som åter talar för att den svenska lösningen är acceptabel är direktivregelns tillkomsthistoria. I litteraturen kan man hitta omnämnandet att det är de gamla skandinaviska köplagarnas formulering om att hävningsrätten inte finns vid oväsentliga fel som står bakom uttrycket i konsumentköpsdirektivet. 602 Om så är fallet, känns det förstås naturligt för danska och svenska jurister att argumentera att direktivet innehåller den välkända väsentlighetsregeln. Andra utomnordiska författare pekar på lösningen i CISG och hävdar att slutresultatet av direktivets regel blir detsamma som icke-väsentlighet enligt CISG. 603

I den europeiska litteraturen finns ändå inlägg som förkastar tanken på att man utan vidare kunde sätta ett likhetstecken mellan väsentlighetsregeln i bland andra CISG och konsumentköpsdirektivets hävningströskel. En nyanserad analys ger Wolfgang Faber genom att han tar utgångspunkt inte bara i skillnaderna i ordalydelsen, utan även betonar att