tröskeln ska ligga lägre jämfört med situationen före reformen ger i konkreta situationer en tämligen vag bild av hur hävningströskeln ska läggas, eftersom den tröskel som följde av väsentlighetsregeln inte heller var lätt att konkretisera i en enskild situation.

Läsaren av den finska propositionen slås även av misstanken att lagberedaren kanske inte haft kunskap om den gamla nordiska traditionen att obehindrat använda positiva och negativa formuleringar av väsentlighetsregeln om vartannat. Man kan också fråga sig hur väl den finska lagberedaren hade satt sig in i den danska och norska språkversionen av direktivet, eller med andra ord de två språkversioner som uppenbart har sin förebild i formuleringen av väsentlighetsregeln i de gamla nordiska köplagarna.

Situationen i Norge är intressant, eftersom den norska lagberedaren valde att formulera hävningsregeln i negativa ordalag: enligt § 32 i den norska Lov om forbrukerkjøp (21.6.2002 nr 34) kan konsumenten, som ett alternativ till krav på prisavdrag, kräva att köpet hävs, »unntatt når mangelen er uvesentlig«. Formuleringen innebär alltså att enligt norsk rätt har konsumenten rätt att häva, om felet inte är oväsentligt. När man läser motiven till regeln inser man att icke-väsentlig och oväsentlig inte är avsedda att vara varandras synonymer, eftersom den norska lagberedaren uttryckligen ville sänka hävningströskeln vid fel:

Den tolkningsmässiga situationen i norsk rätt är alltså identisk med hur den finska lagstiftaren valt att utforma regeln, även om man på svenska använder ordet »ringa« i stället för ordet »oväsentlig«. Den norska lagberedarens uppfattning om att det ska vara fråga om en »något lägre hävningströskel« upprepas och accepteras i doktrinen. ⁶¹⁶616. Arnulf Tverberg: Forbrukerkjøpsloven. Med kommentarer. Oslo: Gyldendal Norsk forlag 2008 s. 526 och Erling Selvig och Kåre Lilleholt: Kjøpsrett til studiebruk. 5. utg. Oslo: Universitetsforlaget 2015 s. 290. Den sänkta hävningströskeln manifestar sig även i en dom av den norska høyesterett.