»Det är tydligt att A uppfattade B som sin ekonomiske rådgivare i affären. Hon har också haft goda skäl för sin uppfattning med tanke på B:s mångåriga engagemang som revisor i bolaget och som biträde i familjens deklarationsfrågor... Det kan icke ha undgått B – som på intet sätt synes ha markerat en annan mening – att A, vilken enligt vad utredningen visar ej biträddes från annat håll, såg B som sin ekonomiske rådgivare i aktieaffären. Vid sådana förhållanden måste anses ha uppkommit ett uppdragsförhållande mellan A och B ... (D)et (har) ålegat B att belysa affärens skattekonsekvenser och att ge en korrekt information om gällande regler., ,, (H)an (har) brustit härutinnan. Med hänsyn härtill och på de skäl HovR:n i övrigt anfört är B skadeståndsskyldig gentemot A.«

»Det avgörande är att rådgivaren har uppträtt yrkesmässigt och att motparten haft fog för att fästa tillit till de råd som lämnats. I vart fall bör detta gälla om rådgivaren insett att motparten förlitat sig på den förmedlade informationen. Resonemanget har i doktrinen kallats den befogade tillitens relevans (se Jan Kleineman, SvJT 1998 s. 187). Rättsförhållandet mellan rådgivaren och konsumenten bör mot denna bakgrund kunna betecknas som kontraktuellt eller i vart fall kontraktsliknande beroende på omständigheterna.«