Rättsliga frågor

Frågan i ärendet är om en konsument, som ångrat avtalet och lämnat varan till en tredje part för återtransport till säljaren, saknar rätt till återbetalning av vad hen har betalat och/eller ska betala resterande del av priset om varan kommer bort eller skadas under återtransporten ifall händelsen inte beror på säljaren, dvs. huruvida konsumenten står risken för varans försämring under återtransporten. För besvarandet av frågan kan det ha betydelse vem av parterna som står risken för att varan t.ex. stjäls eller skadas av en tredje man under ångerfristen. Därför behandlas även detta problem.

Om en konsument utövar sin ångerrätt ska konsumenten enligt 2 kap. 13 § distansavtalslagen utan onödigt dröjsmål och senast inom 14 dagar lämna eller sända tillbaka varan. Ångerrätten som sådan är numera inte inskränkt på annat sätt än som framgår av 2 kap. 11 §; dessa undantag saknar betydelse i ärendet.

Näringsidkaren ska enligt 2 kap. 14 § distansavtalslagen betala tillbaka vad konsumenten har betalat. Vid överlåtelse av en vara behöver återbetalning dock inte göras förrän näringsidkaren tagit emot varan från konsumenten eller konsumenten visat att varan sänts tillbaka.

Enligt 2 kap. 15 § distansavtalslagen ska en konsument, som utövar sin ångerrätt, ersätta näringsidkaren för en varas värdeminskning i den mån denna beror på att konsumenten hanterat varan i större omfattning än som varit nödvändigt för att fastställa dess egenskaper eller funktion, under förutsättning att konsumenten fått fullständig information om sin ångerrätt.

Bestämmelserna, som gäller även om annat avtalats mellan parterna, ger intrycket att om varan kommer bort eller skadas, sedan konsumenten med utövande sin ångerrätt har frånträtt avtalet och avlämnat varan för återtransport till näringsidkaren, så har konsumenten rätt till återbetalning av vad hen har betalat och att konsumenten, i linje med detta, inte är skyldig att betala någon utestående del av det utfästa priset. Bestämmelsen i 2 kap. 15 § distansavtalslagen tycks dessutom innebära att säljaren står risken för att varan t.ex. blir stulen eller skadad hos konsumenten under ångerfristen, förutsatt att skadan inte orsakats av en hantering som går utöver nödvändiga undersökningsåtgärder.

Riktigheten av denna tolkning understöds av artikel 14.2 i direktivet 2011/83/EU, där det står att konsumenten ska hållas ansvarig för varornas minskade värde bara till följd av annan hantering av varorna än vad som är nödvändigt för att fastställa varornas art, egenskaper och funktion, och av artikel 14.5 där det står att konsumenten med undantag för vad som föreskrivs i artikel 13.2 och i denna artikel (14) inte ska ådra sig något ansvar till följd av utövandet av sin ångerrätt.

Före en lagändring år 2014 var det tydligt angivet i distansavtalslagen att säljaren stod risken för varans förstörelse på grund av händelser som inte berodde på konsumenten. Enligt dåvarande 2 kap. 12 § fick konsumenten utöva sin ångerrätt även om den mottagna varan inte hållits i väsentligen oförändrat skick, ifall varan förstörts eller förändrats på grund av någon åtgärd som varit nödvändig för att undersöka den eller på grund av någon omständighet som inte kunde hänföras till konsumenten. Bestämmelsen motsvarade 45 § konsumentköplagen (och 66 § köplagen), enligt vilken köparen har en hävningsrätt i behåll även om varan inte kan återlämnas väsentligen oförändrad och oförminskad, om varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller