minskat genom sin egen beskaffenhet eller något annat förhållande som inte beror på köparen.

I direktiv 2011/83/EU anges emellertid också följande i artikel 20 (se även skäl 55) under rubriken Riskens övergång: »Vid avtal där näringsidkaren sänder varorna till konsumenten ska risken för att varor kommer bort eller skadas övergå till konsumenten när konsumenten eller en tredje part, dock ej transportföretaget, som konsumenten har utsett för detta ändamål fysiskt har tagit varorna i besittning. Utan att det påverkar konsumentens rättigheter mot transportföretaget ska risken emellertid övergå till konsumenten efter leveransen till transportföretaget, om det är konsumenten som anlitat transportföretaget för transporten av varorna och det inte är näringsidkaren som erbjudit detta transportalternativ.« Enligt denna artikel bär således konsumenten risken för att varan minskar i värde på grund av omständighet som inte beror på vare sig konsumenten eller näringsidkaren senast från konsumentens mottagande av varan.

Vid genomförandet år 2014 av direktiv 2011/83/EU upphävdes dåvarande 2 kap. 12 § distansavtalslagen. Som skäl anfördes att en bestämmelse motsvarande 2 kap. 12 § inte finns i det nya direktivet, som inte gör ångerrätten beroende av hur konsumenten har hanterat varan. Däremot borde det, för att uppfylla direktivet, införas en bestämmelse om att konsumenten ska ersätta näringsidkaren för värdeminskning som uppkommit till följd av att konsumenten hanterat varan i större utsträckning än som varit nödvändigt för att fastställa dess egenskaper och funktion. (Se proposition 2013/14:15 s. 51 f.)

Regeringen återkom till dåvarande 2 kap. 12 § på s. 56 i nämnd proposition. Där anges att den särskilda bestämmelsen (i distansavtalslagen) om riskens övergång har upphävts. I en uppföljning på s. 59 f. erinrar regeringen om innehållet i direktivets artikel 20. Dessutom hänvisar regeringen till 8 § konsumentköplagen, enligt vilken risken för varan likaledes går över på köparen från det att varan kommit i köparens omedelbara eller medelbara besittning. På grund av artikel 20 i direktivet ansågs det nödvändigt att upphäva dåvarande 2 kap. 12 §, varigenom bestämmelsen i 8 § konsumentköplagen enligt regeringen kommer att gälla »fullt ut« även vid distansavtal och avtal utanför affärslokaler. Också åtminstone i Danmark ansågs det på grund av artikel 20 i direktivet omöjligt att bevara en bestämmelse motsvarande dåvarande 2 kap. 12 § svenska distansavtalslagen (se Susanne Kartoft, Risikoen for salgsgenstanden ved forbrugerens utøvelse af fortrydelseret, UfR 2018 B s. 68 ff. vid not 5).

Enligt 8 § konsumentköplagen går risken för varan över på köparen när varan avlämnas (dvs. när varan kommit i köparens besittning, se 6 §), och köparen är därmed skyldig att betala varan även om den har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom en händelse som inte beror på säljaren. Om öppet köp har avtalats och varan avlämnats, bär köparen enligt 8 § risken för varan till dess den »lämnas tillbaka«. Med det sistnämnda uttrycket avses, enligt proposition 1989/90:89 s. 73, att risken ligger kvar på köparen även medan varan är på väg tillbaka till säljaren.

Generellt gäller att avtalslagen och konsumentköplagen är tillämpliga när distansavtalslagen inte har en avvikande bestämmelse.

Det är tydligt att det finns en motsättning mellan 2 kap. 15 § distansavtalslagen, om den tolkas så att konsumenten efter ett tillåtet (jfr 2 kap. 11 §) frånträdande ska ersätta säljaren för värdeminskning bara om värdeminskningen beror på att konsumenten har hanterat varan i större omfattning än som varit nödvändigt för att fastställa dess