egenskaper och funktion, och en regel (se 8 § konsumentköplagen) om att konsumenten bär risken för all värdeminskning som inte beror på säljaren. Motsättningen finns inte bara om följden av att konsumenten bär risken är att hen inte längre får frånträda köpet (jfr dåvarande 2 kap. 12 § distansavtalslagen, 8 § konsumentköplagen och 12 § köplagen) utan också om säljaren (bara) får en avräkningsbar rätt till ersättning som motsvarar värdeminskningen.

Eftersom de svenska lagbestämmelserna ska tolkas EU-konformt utan någon avvikelse från direktivet (se artikel 4), blir frågan är om artikel 14 eller artikel 20 bör ges företräde i situationer där konsumenten har ångerrätt enligt distansavtalslagen.

För att artikel 14 har företräde talar att artikel 14.5 saknar en inskränkande hänvisning också till artikel 20 och att artikel 20, som gett upphov till upphävandet av dåvarande 2 kap. 12 § distansavtalslagen och regeringens uttalande om att 8 § konsumentköplagen ska gälla fullt ut, inte är införd i direktivets kapitel III som handlar bl.a. om konsumentens ångerrätt utan står i kapitel IV som är rubricerat Andra konsumenträttigheter. Direktivet avser inte bara distansavtal, och det finns distansavtal och avtal utanför säljarens affärslokaler där ingen ångerrätt existerar (se 2 kap. 11 §). Eftersom flera medlemsstater har principen att risken för varan avgörs av vilken part som är »ägare«, har det i direktivet funnits behov av att för konsumentköp i allmänhet slå fast att det i stället är besittningen som styr. I svenska och tyska kommentarer till distansavtalslagen har artikel 20 inte ansetts påverka tillämpningen av konsumentens ångerrätt och den ekonomiska uppgörelsen när frånträdande har skett (se bl.a. Ramberg & Herre, Konsumentköplagen, Zeteo, vid 8 §, Kuttenkeuler, Lagen om distansavtal och avtal utanför affärslokaler. En kommentar, Zeteo vid 2 kap. 13 §, och Mörsdorf, Beck-Online Grosskommentar zum Zivilrecht, BGB § 357 Rn 66 ff.).

En placering av risken på säljaren under ångerfristen skulle emellertid ge konsumenter ett incitament att ångra ett köp om varan stjäls eller skadas av tredje man under ångerfristen, även om konsumenten i och för sig var nöjd med avtalet och varans kvalitet och hade bestämt sig för att behålla varan, eftersom konsumenten då blir befriad från all betalningsskyldighet. Riskplaceringen blir särskilt anmärkningsvärd om näringsidkaren, vilket ofta är fallet, förbisett någon detalj i sin information om ångerrätten så att ångerfristen blivit ett år. Om näringsidkaren inte har gjort sig skyldig till ett hävningsgrundande kontraktsbrott eller en ogiltighetsgrund (jfr 45 § konsumentköplagen), borde syftet med ångerrätten vara tillgodosett om näringsidkaren bär risken för värdeminskning i samband med konsumentens nödvändiga hantering av varan för att fastställa dess egenskaper och funktion men inte annars. En placering av risken på säljaren under ångerfristen kan vidare motiveras med att artikel 14.2 begränsar konsumentens ansvar för hans eller hennes »hantering« av varan och med att artikel 14.5 anger att artikel 14.2 begränsar konsumentens ansvar till följd av konsumentens »utövande av sin ångerrätt«. Risken utlöses normalt inte av en avtalsparts hantering av varan utan av händelser orsakade av en tredje man eller naturen. Artikel 14.5 kan läsas så att den ogiltigförklarar avtalsvillkor som föreskriver att konsumenten ska betala ersättning för sin nytta av varan eller betala en viss schablonavgift om ångerrätten utnyttjas. Därmed skulle det inte finnas någon nämnvärd motsättning mellan artikel 14 och artikel 20, och det har inte funnits någon anledning att i artikel 14 hänvisa till artikel 20 eller att placera artikel 20 i kapitel III i direktivet. Det bör observeras att, om varan får en mindre skada orsakad av en tredje man, effekten inte blir att konsumenten