uppfylld. Även HD konkluderade att den avbeställande var skyldig att betala kursavgiften minus 2 000 kr.

HD:s inledande ord om att parterna inte har avtalat om hur en avbeställning ska regleras kan ge intrycket av att det står fritt för parterna att avtala om detta. I litteraturen har ibland antagits att en analogi från tvingande lag, som t.ex. konsumenttjänstlagen, blir dispositiv. I de flesta fall blir analogin emellertid tvingande, eftersom en avvikelse från den analogt tillämpade lagen skulle vara oskälig enligt 36 § avtalslagen. Vid dess oskälighetsbedömning ska domstolarna nämligen, enligt förarbetena, ta hänsyn till bl.a. tvingande rätt på närliggande områden (se prop. 1984/85:110 s. 142, NJA 2008 s. 24 på s. 45 samt SOU 1974:83 s. 135).

I 42 §:s tredje stycke står att ersättningen till näringsidkaren enligt andra stycket om inrättande inte får överstiga dennes förlust till följd av avbeställningen. Utredningen hade i SOU 1979:36 föreslagit att näringsidkaren inte skulle få ersättning för utebliven vinst annat än i undantagsfall, då näringsidkaren underlåtit att ta på sig andra uppdrag i förlitan på avtalet. Näringslivet protesterade i remissomgången och begärde att ersättning skulle utgå med det avtalade priset minus sparade kostnader. Regeringen tog i propositionen klart ställning för utredningens förslag; det väsentliga var att näringsidkaren inte drabbades av en förlust på grund av avbeställningen. Ersättningen borde därför inte bestämmas med utgångspunkt i principen om det positiva kontraktsintresset. Som speciella situationer i vilka ersättning ska utgå för förlust i övrigt nämndes att näringsidkaren skaffat material som han inte kan sälja eller använda i samband med andra uppdrag eller att näringsidkaren till följd av avtalet har avböjt andra uppdrag och inte kunnat skaffa sådana efter avbeställningen; om näringsidkaren inte har avböjt andra uppdrag men inte kan erhålla något sådant efter avbeställningen har han inte inrättat sig efter avtalet och ska inte få ersättning för utebliven vinst. (Se prop. s. 102 f. och 313 ff.)

HD:s domskäl ger knappast ett rättvisande intryck av regeringens tydliga ställningstagande i såväl lagtexten som motiven. Den praktiskt viktiga frågan gäller huruvida det ska räcka att näringsidkaren påstår att en utbildning eller annan aktivitet var fulltecknad för att näringsidkaren ska få ersättning för sin uteblivna vinst (priset minus sparade kostnader) eller