mellan den oaktsamme och den skadelidande och inte i generella resonemang om skäliga och oskäliga avtalsvillkor. Dessutom bör man vid professionsansvar begränsa analysen till för denna avtalstyp relevanta riskfördelningsfaktorer. Det är denna tes jag avser att utvärdera i denna uppsats.
Vad som därvid utmärker professionella rådgivare är att dessa normalt har mycket goda möjligheter att försäkra sig mot skada som drabbar klienten, medan den senare normalt helt saknar den möjligheten. Här skiljer sig denna avtalstyp påtagligt från t.ex. kommersiella leveransavtal, där köparen kan bära risker under transport och därför också kan och bör teckna försäkringar som gör att en kontraktuell riskfördelning efter parternas egna önskemål framstår som normalt fullt acceptabel. 839839. Skada genom brand är annorlunda. Här har ofta den skadelidande goda försäkringsmöjligheter medan skadevållaren ofta kan ha svårigheter att hitta relevant skadeskydd, särskilt om skadan är stor. I detta sammanhang brukar nämnas det klassiska engelska avgörandet Photo Production Ltd. v Securicor Transport Ltd [1980] AC 827, [1980] 2 WLR 283, [1980] 1 All ER 556.
Saken är annorlunda med professionsutövare, särskilt sådana som tillhandahåller kvalificerade tjänster. Det finns begränsade möjligheter för kunderna att såväl analysera tjänstens kvaliteter som att påverka villkoren för dess utförande. 840840. Det har dock påpekats för mig att det numera finns särskilda experter som upphandlar t.ex. finansiella konsulter åt svenska staten som bl.a. kräver besked om varför man från konsulternas sida önskar övervältra skador orsakade genom oaktsamhet på klienten eftersom man påfordrar att konsulterna har ansvarsförsäkring. Sådana förhandlingar har det sagts mig slutar ofta med att konsulterna åtar sig ett culpaansvar intill faktiskt försäkringsskydd om detta anses vara i paritet med vad som kan krävas av den aktuella verksamheten. Man skall dock akta sig för att friskriva sig och sedan överlåta rätten till försäkringsersättning eftersom konsulten då inte drabbats av skada varvid försäkringsbolaget kan avböja skadereglering. Det rör sig om en verksamhet som är i sig kraftigt tillitsskapande och dessutom normalt är kostsam och kringgärdas av etiska regelverk, som t.ex. revisorers och advokaters verksamhet. På goda grunder kan ställas större krav på aktsamhet på sådana professionsutövare och det särskilt som de skador de kan tillfoga sina klienter ofta vida överstiger skador vid andra kontraktsbrott, t.ex. fel i levererade varor. Man kan uttrycka saken så, att följdskadeproblematiken här får helt andra proportioner än vid t.ex. leveransavtal.
Är kunden en privatperson kan detta ansvar i allmänhet antas vara mer omfattande eftersom det här angivna synsättet rimligen borde accen-