tueras om klienten är helt beroende av denna form av tjänst, något som har fått sitt främsta uttryck i svensk rätt genom konsumenttjänstlagen. Lagen, inklusive skadeståndsbestämmelserna, är visserligen tvingande, men gäller endast arbete på lös sak, fast egendom eller förvaring. Andra professionella tjänster har i svensk rätt inte föranlett särskild lagstiftning, med undantag för s.k. finansiell rådgivning till konsumenter. Även där finns en tvingande skadeståndsregel och i det senare fallet innefattar ansvaret ett oaktsamhetsansvar och vid konsumenttjänster är det tvingande ansvaret ännu strängare och innefattar presumtionsansvar och i vissa fall ett ännu strängare ansvar, byggt på köprättsliga ansvarsprinciper.

Bortom det lagreglerade ansvaret gäller i svensk rätt allmänna skadeståndsrättsliga principer såväl i kommersiella relationer som gentemot konsumenter, vilket självfallet är ett oaktsamhetsansvar. Liksom i de flesta andra länder torde sedan länge i svensk rätt ⁸⁴¹841. Se t.ex. Bernitz, Standardavtalsrätt 8 uppl. 2013 s. 103 med hänvisning till bl.a. Jan Hellners utredning Generalklausul i förmögenhetsrätten, SOU 1974:83 s. 176 ff. ha funnits en tanke om att för det fall professionsutövaren kan påvisas ha varit i vart fall grovt oaktsam, så borde det föreligga en presumtion för att sådan kvalificerad oaktsamhet medför att ansvarsbegränsningar inte bara i konsumentrelationer, utan även vid kommersiella rådgivningsuppdrag ofta skulle »falla« bort. ⁸⁴²842. Jfr härtill Andersen vid not 11. Beträffande skäliga relevanskriterier för t.ex. advokatens ansvarsbegränsningar se Andersens hänvisningar (a.a. s. 803) olika »indikatorer« framlagda av Lars Bo Langsted i Rådgivning I – Det professionelle erstatningsansvar (2004) s. 148 ff. Bernitz beskriver rättsregeln som tvingande. ⁸⁴³843. Se Bernitz, not 7. Kanske har emellertid detta synsätt i ett hänseende varit lite för långtgående, då detsamma inte kanske skall ses som ett uttryck för en rättsregel i sig, utan som en följd av att sådana klausuler då framstår som så pass oskäliga att de inte skulle gå att överhuvud göra gällande, d.v.s. att de kan bli föremål för total »bortjämkning« enligt 36 § AvtL. Det sagda borde då uppfattas som en presumtion för oskälighet vid grov oaktsamhet, men inte att presumtionen däremot skulle vara omöjlig att bryta, t.ex. när den skadelidande har väsentligen bättre försäkringsmöjligheter än skadevållaren, eller när försäkringsmöjligheterna är begränsade för den skadevållande parten. ⁸⁴⁴844. Även helt andra förhållanden som t.ex. tydlig riskfördelning mellan parterna eller klargörande att vissa betingelser gäller för uppdragets utförande. Däremot borde inte annat än i undantagsfall frågan om priset vara relevant i vart fall inte om kunden är konsument eftersom tillhandahållande av oaktsamma men »billiga« tjänster inte borde vara ett argument för att göra konsumenter skyddslösa. I kommersiella förhållanden kan kanske bedömningen bli annorlunda.