frågan om skadan beror på om uppdragstagaren inte fullgjort ett centralt åtagande eller om det rör åsidosättanden »av en på allmänna lojalitetsgrundsatser vilande förpliktelse av mer perifer natur« tillmäts betydelse. Därefter nämns helt kort »uppdragsgivarens möjligheter att skydda sig mot sådan skada som föranlett det ifrågavarande anspråket, t.ex. genom att teckna försäkring«. 850850. Vid professionsansvar förekommer knappast att uppdragsgivarna tecknar ansvarsförsäkring mot skada orsakad av uppdragstagarna. Jag kan här inte frigöra mig från att nämnden i hög grad tänkt som professionsutövare ofta tänker trots att det är dessa som kan skydda sig mot kostsamt ansvar genom försäkring men notera den tveksamhet jag känner inför frågan om nämnden sammanblandat uppdragsgivare och uppdragstagare i not 19 nedan. Även om så är fallet framstår emellertid nämndens analys som tveksam. Det märkliga är att detta – normalt uppfattat som det kanske mest centrala argumentet för att inte tillåta friskrivning vid grov oaktsamhet– förefaller nämnden inte väga in vid fastställandet av ansvarets omfattning och detta trots att det explicit anges att beloppsbegränsningen i det enskilda fallet är satt så, »att den inte ens är i närheten av vad som med hänsyn till [revisionsbolagets] naturliga nivå på skydd genom ansvarsförsäkring framstår som motiverat.« Det påpekas emellertid »slutligen« att revisionsbolaget »som »själv kan skydda sig genom ansvarsförsäkring« genom sitt agerande betagit klienten »möjligheten att skydda sig mot den ifrågavarande riskens följder.« 851851. Vad menar skiljenämnden här? Hur skulle klienten kunnat vidta åtgärder för att skydda sig mot risken att Revisionsbolaget fundamentalt skulle misslyckas med att utföra uppdraget d.v.s. den ifrågavarande risken? Även här anlägger skiljenämnden riskfördelningstankar som mer sammanhänger med kommersiella leveransavtal där båda parter har möjligheter att skydda sig genom transportförsäkringar och produktansvarsförsäkringar. Inte heller detta utvecklas emellertid fortsättningsvis i domen.
Trots att det som läggs revisionsbolaget till last »ligger i uppdragets kärnområde« 852852. Tanken att man skulle se generellt mindre strängt på åsidosättande av s.k. biförpliktelser framstår inte heller som övertygande. Ofta är ju klienten helt beroende av sådana saker som att få vissa upplysningar som en expert har goda kunskaper om, men där klienten inte har samma erfarenhets- och referensramar. och trots att något »befogat behov av att ansvarsbegränsa sig från den typen av underlåtelser« inte är något som en uppdragstagare 19. Det står uppdragsgivare men jag utgår från att det avses uppdragstagare. En uppdragsgivare har ju aldrig något behov av att ansvarsbegränsa sig för skador orsakade av uppdragstagaren och kan ju inte ens teckna någon försäkring för skador förorsakade av uppdragstagaren! kan anses ha och då revisionsbolaget hade kunnat åstadkomma en begränsning av sin ansvarsrisk genom ett tydliggörande av de förutsättningar och inskränkningar som man i målet hävdat gälla för uppdraget, så fann nämnden det »svårt att se att det föreligger något behov av Beloppsbegränsningen när det gäller den skada som [klienten] begärt ersatt.« Den aktuella beloppsbegränsningen (ca 800 000 kr) bedömdes visserligen vara »orimlig« men det vore »osofistikerat« av det