jenämnden har godtagit påståendet om att investeringen inte skulle ha skett om uppdraget utförts korrekt och då hela köpeskillingen gick förlorad borde skadan således uppgå till 17 MSEK. 854854. Nu bestred även revisionsbolaget klientens beräkning av skadan eftersom man menade att den del av vederlaget som utgjordes av vissa aktier inte hade det i transaktionen åsatta värdet av 600 000 euro och dessutom skulle ha vunnit vissa fördelar vid avvecklingen av sina innehav som skulle avräknas. Då skiljenämnden emellertid aldrig brydde sig om att beräkna den fullständiga skadan – inte ens med stöd av RB 35:5 – eftersom man fann det onödigt när man satte ner ersättningen till 8 MSEK och Revisionsbolagets invändningar inte »om de hade fog för sig »reducerade »skadan så mycket att den understiger det jämkade takbeloppet«. Även här är resonemanget märkligt. Revisionsbolaget har angivit att klienten inte hade lidit någon skada alls. Skiljenämnden avstår dock från varje skadeberäkning och med skiljenämndens egendomliga resonemang är det ju inte ens säkert att man faktiskt jämkat skadeståndsskyldigheten överhuvud! Bevisbördan för att vederlaget för aktierna inte motsvarar angiven köpeskilling måste emellertid ligga på revisionsbolaget och med skiljenämndens eget synsätt får i vart fall inte uteslutas att klienten fick bära huvuddelen av skadan själv! Trots att nämnden funnit att revisionsbolaget fundamentalt åsidosatt sitt uppdrag och missat ett »centralt åtagande« som låg »i uppdragets kärnområde« så får klienten bära större delen av skadan (om angivet värde på klientens vederlag vore korrekt angivet) eller närmare 9 MSEK. Försäkringsbolaget som får antas ha svarat för denna skada om inte underförsäkring förelåg, får blott bära ett ansvar om 8 MSEK medan revisionsbolaget som gjort sig skyldig till att ha fundamentalt åsidosatt sitt uppdrag gjorde en vinst på drygt 400 000 kr.
Detta kan enligt mitt förmenande inte vara en god ordning att den ansvarige på detta sätt gör en vinst på sitt agerande och att den skadelidande i ett fall av så allvarliga fel själv får stå huvuddelen av skadan. 855855. Se föregående not. Enligt mitt förmenande beror utgången på att skiljenämnden verkar ha sett det hela som ett kommersiellt leveransavtal med köprättsliga riskövergångar som båda parter kan hantera eller möjligen tillåtit sig utföra analysen på ett metaplan och inte beaktat att fråga var om ett i hög grad praktiskt inriktat rådgivningsuppdrag där uppdragstagaren hade mycket goda försäkringsmöjligheter medan klienten helt saknar möjligheter att skydda sig mot förlusten. Det märkliga är således att skiljenämnden omnämner försäkringsfrågan och på i vart fall ett ställe i domen ger intryck av att detta är något som skall vägas in vid bedömningen av den skäliga riskfördelningen men sedan inte gör det. En professionsutövare skall i prak-