tiken alltid ha en försäkring som täcker de normala ansvarsriskerna i verksamheten och många aktörer har ju obligatorisk försäkringsplikt. Det finns då ingen anledning att jämka under ett belopp som understiger ett rimligt skäligt försäkringsbelopp. Det skapar trygghet för klienten och säkrar uppdragstagarens omsorg om denne.

En sådan jämkning som här skett reducerar ju i praktiken bara försäkringsbolagets ansvar, ⁸⁵⁶856. Se mer principiellt om försäkrings inverkan på ansvaret för immateriella tjänster, Kleineman, Adjustment of the tortious liability of professionals – some reflections on current legal development i Essays in honour of Hugo Tiberg, 1996. A.a. s. 401 ff särskilt s. 415 ff. något som knappast ens ligger i uppdragstagarens intresse eftersom denne får antas ha ett betydande intresse av att skydda klienten i vart fall om någon anställd gjort fundamentala fel vid utförandet av uppdraget. I själva verket kan påståendet endast motiveras av att uppdragstagaren inte kan teckna försäkring eller kostnaden för denna skulle bli orimligt hög. Det finns inget i skiljedomen som antyder något sådant argument från revisionsbolagets sida och den påstådda skadan är med dagens synsätt knappast anmärkningsvärd med hänsyn till revisionsbolagets storlek och den typ av skador som kan tima i due diligence-förfaranden. Det gör att skiljemännen enligt mitt förmenande aldrig hanterar riskbalansen på ett sätt som framstår som rimligt med hänsyn till vad man faktiskt lagt revisionsbolaget till last under rådgivningen och den uppgivna skadans storlek. Skadan är en följdskada till att uppdraget utfördes med fundamentala brister inom åtagandets kärnområde. Återbetalningen av arvodet skall då enligt mitt förmenande hållas isär från följdskadan och bedömas med hänsyn till graden av fel i detsamma, vilket med nämndens eget synsätt måste betraktas som fullständigt. Värdet av uppdraget är därmed obefintligt.

För den som sysslat med professionellt rådgivaransvar under närmare 35 år framstår utgången som minst sagt oväntad och knappast förenlig med vad komparativa studier utvisar, ⁸⁵⁷857. Här vill jag då särskilt hänvisa till den kritik som också framförts av Jori Munukka i dennes uppsats i JT 2017-18 s. 393 ff och som behandlas längre fram. Jfr härtill även Mads Bryde Andersen, Praktisk aftaleret, Aftaleretten II, Köbenhavn 2015 s. 429, med hänvisning till det »klassiska« danska rättsfallet U 1929.707 H. men har rönt positiv uppmärksamhet i Sverige. Helt oberoende av detta framstår emellertid den mest intressanta frågan om domen har i väsentlig grad påverkat det länge emotsedda avgörandet NJA 2017 s. 113. Där gällde frågan om en an-