ser bör ske med 36 § AvtL, eftersom »det ger möjligheter till en mer flexibel tillämpning, anpassad efter förhållandena i det enskilda fallet, än en bedömning som baseras på enbart allvaret i den skadeståndsskyldiges beteende« ⁸⁶¹861. Se domen p. 25. och det konstateras därefter »[a]tt kontrollen av ansvarsbegränsningar ska ske utifrån en värdering av alla föreliggande omständigheter stämmer väl överens med rättsläget internationellt på det kontraktsrättsliga området«. ⁸⁶²862. Se domen p. 26. Här åberopar domstolen något oväntat bl.a. att DCFR skulle bygga på ett synsätt som inte satte frågan om graden av oaktsamhet i förgrunden utan allmänna skälighetsbedömningar. Min minnesbild var den motsatta och jag noterar att Munukka i sin analys av rättsfallet har citerat en rad relevanta avsnitt ur DCFR som visar att en rad avtalstyper utgår från att det föreligger oskälighet vid grov vårdslöshet och att bedömningen då är att ansvarsfriskrivningen inte kan göras gällande, d.v.s. en binär modell. Munukkas ⁸⁶³863. Se Jori Munukka, 36 § avtalslagen som universalverktyg mot friskrivningar och ansvarsbegränsningar i JT 2017-18 s. 393 ff särskilt s. 401. slutsats är bestämd:

Vad Munukka påvisar stärker således min tidigare framförda ståndpunkt, att det finns en internationell uppfattning nämligen att grov oaktsamhet innefattar i vart fall en presumtion för att en ansvarsfriskrivning skall anses så oskälig, att den inte skall tillämpas. Nu anför emellertid HD å den ena sidan »att grövre oaktsamhet på löftesgivarens sida vid en jämkningsprövning skulle kunna vara skäl nog för att helt sätta åt sidan en ansvarsbegränsning« ⁸⁶⁴864. Se HD:s dom p. 27. samtidigt som man anger att det » på den andra sidan [inte] är ... givet att vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter en påtaglig oaktsamhet ska leda till att ett sådant villkor jämkas ens i någon mån«. Mitt intryck är – men det kan röra sig om en övertolkning – att HD trots allt distanserat sig något från det mer kategoriska synsätt som uttrycktes i Profilgruppsdomen.