let »för skada som de har lidit till följd av sådana fel eller risker som besiktningsmannen av oaktsamhet har underlåtit att anmärka i det övertagna besiktningsutlåtandet (se p. 13)«. Trots detta lyfts köparens bristande ställning som ursprunglig avtalspart fram som ett skäl för att denne inte haft anledning att fästa tillit i samma utsträckning som säljaren om denne hade lidit skadan. Nu framstår denna den slutliga argumentationen för att inte jämka ansvarsfriskrivningen som särskilt svårbegriplig. 870870. Det framgår nämligen i referatet från tingsrättsdomen följande: »Efter det att köpekontraktet hade upprättats men innan makarna R. tillträdde fastigheten träffade de ett avtal med I Besiktning AB, genom vilket de övertog överlåtelsebesiktningen och M.J:s rättigheter och skyldigheter gentemot I Besiktning AB och besiktningsförrättaren.« Detta eftersom besiktningsföretaget tillät köparen att förvärva rätten till besiktningsutlåtandet. Skall då inte den förre ansvara på samma sätt som mot säljaren eller skall man kunna »sälja« utlåtandet till köparen utan att ta samma ansvar?
Hade köparen mindre anledning att fästa tillit till besiktningen när professionsutövaren på detta sätt »sålde« besiktningen en andra gång än vad säljaren hade? Vilken kontraktsrättslig relevans hade då professionsutövarens åtgärd att medverka till överlåtelse av besiktningen till köparen? Var besiktningsföretagets oaktsamhet av annan beskaffenhet mot bakgrund av att säljaren hade andra kunskaper än vad köparen hade och skulle verkligen konsumenten stå risken för det?
Vad som nu motiverar dessa två rättsfallsgenomgångar är i vad mån HD genom skiljedomens nytänkande också kommit in på andra spår än vad jag och förmodligen många med mig trodde var gällande rätt. På en punkt tror jag alla kan vara eniga. En ansvarsbegränsning som används av en professionell rådgivare kan inte vara ogiltig om inte densamma strider mot tvingade lag som fallet kan vara enligt t.ex. den svenska konsumenttjänstlagen. Det betyder att en sådan klausul för att få ändrat innehåll måste jämkas och att det betyder att 36 § AvtL för svensk rätts del måste tillämpas. Varför man tidigare ofta tycks ha uttryckt sig så, att vissa typer av klausuler utan att vara stridande mot tvingade lag inte skulle gå att göra gällande eller liknande är svårt att förklara, men på just denna specifika punkt är skiljedomen och prejudikatet tydligt, självklart är det 36 § AvtL som skall brukas för några andra normer finns inte att tillgå. Någon allmän kontraktsrättslig princip finns inte att tillgå med innebörd att sådana avtal skulle vara ogiltiga.
I prejudikatet finns en lång utläggning kring principerna för tillämpningen av 36 § i allmänhet och det framhålls att detta »ger möjligheter till