en mer flexibel tillämpning, anpassad efter förhållandena i det enskilda fallet, än en bedömning som baseras på enbart allvaret i den skadeståndsskyldiges beteende och som bara kan resultera i att villkoret anses vara antingen giltigt eller ogiltigt.« 871 Just detta uttalande tycks framstå närmast som ett universalverktyg 872 som Munukka beskriver det hela. Inte heller detta finns det anledning att enligt mitt förmenande kritisera men vilka konkreta konsekvenser för det med sig?

På samma sätt menar jag att det är en mycket klok generell utgångspunkt i domen – hämtad från skiljedomen – att den generella skälighetsfrågan skall utgå från vad som får uppfattas som en acceptabel riskfördelning mellan en oaktsam rådgivare och dennes klient. Vad jag däremot reagerar över är den även fortsättningsvis generella attityd till problematiken vilken redogörs för i domen liksom det faktum att HD inte konkretiserar bedömningen utifrån att fråga är om en besiktningsmans professionsansvar. I likhet med en revisor som gör en due diligence i ett renodlat kommersiellt förhållande menar jag att det hade varit lämpligt att lyfta fram de konkreta relevansfaktorerna i sådana fall eftersom det hade minskat möjligheterna att lägga alltför många och disparata tolkningar till grund för frågan om jämkning skall ske och i så fall till viss del eller så att ansvarsfriskrivningen ej kan tillämpas. Något »ömkansvärde« kan inte tillräknas oaktsamma professionsutövare så länge de kan skydda sig med egna ansvarsförsäkringar.

I likhet med skiljedomen – på vilket nog prejudikatet får anses vara utformat som råmodell 873 – nämns visserligen möjligheterna att försäkra sig, men trots att frågan utvecklas betydligt tydligare i prejudikatet än i skiljedomen, så ställs i domen aldrig rent konkret det faktum att revisorer och besiktningsmän 874 har tämligen goda försäkringsmöjligheter mot an-