svarsbegränsningars konsekvenser för de skadelidande. I prejudikatet har skadan varit given vid prövningen i HD och uppges vara ca 1,8 MSEK 875875. Se HD:s dom p. 11. och domstolens beslut att – i det enskilda fallet – inte jämka friskrivningen leder ju fram till att köparen får stå 2/3 av skadan vilket HD insiktsfullt beskriver som framgår av citatet ovan så, att köpeskillingen som således uppgick till 9 miljoner kr medför att upprätthållandet av den valda riskfördelningen leder till en påtaglig fördyring av köparnas boendekostnad och detta framstod som än mer anmärkningsvärt då det saknades annan möjlighet för köparna än genom en besiktning att kunna ha skyddat sig mot risken för sådan påtaglig och därmed oförutsebar kostnadsökning.
Det hela innebär således att skadevållaren endast drabbas av en mindre kostnad, nämligen självrisken för försäkringen, medan köparen fick stå merparten av den utgift som enligt HD:s egen beskrivning var förorsakad av besiktningsmannens vårdslöshet. Den uppenbara vinnaren i detta fall är således förmodligen ett försäkringsbolag. Medan skadan får antas vara täckt av en normal ansvarsförsäkring, den var ju inte särskilt stor – med de mått man i dag får mäta t.ex. det utomobligatoriska skadestånd som en revisor ålades i den s.k. Prosolvia-domen om närmare 2000 MSEK 876876. Se närmare om domen, t.ex. Torkel Gregow, i SvJT 2013 s. 1032 ff. – blir det därmed försäkringsgivarna som i sådana fall har det egentliga intresset av att ansvarsbegränsningar upprätthålls. Var oaktsamheten emellertid inte grov vilket i vart fall hovrätten inte ansåg vara fallet, framstår bedömningen i det hänseendet som acceptabel eftersom det varken rörde sig om en total ansvarsfriskrivning eller ett orimligt lågt ansvar.
Ett särskilt problem är emellertid att försäkringsgivare tenderar till att göra undantag för skada förorsakad genom grov oaktsamhet. 877877. Så t.ex. den försäkring som nämns ovan under not 33. Det bör enligt mitt förmenande branschorganisationerna inte godta när fråga är om yrkesförsäkringar. Här bygger ju skadan på ett objektiverat s.k. principalansvar. Det finns dock en viss ironi i försäkringsgivarnas strävan att undvika skadereglering. Avstår domstolarna under intryck av denna dom från att vid jämkning uttala sig om frågan om oaktsamheten är grov minskar ju relevansen av de förekommande undantagen.
Frågan är emellertid knappast sådan, att domstolarna av dessa skäl bör avstå från att slå fast förevaro av grov oaktsamhet och en kvarstående