behov är typiskt sett större än uppdragstagarens behov att undgå ansvar för sin oaktsamhet, eftersom den förre inte kan skydda sig genom egen försäkring för den skada han orsakats av uppdragstagaren. Den helt avgörande skälighetsfrågan som man har att ställa sig är varför den skadelidande skall få bära kostnaden för konsultens oaktsamhet när skadevållaren normalt kan skydda sig genom ansvarsförsäkring. En jämkning som reducerar skadevållarens ansvar blir i det läget en besparing för en försäkringsgivare medan konsulten likväl får betala en försäkringspremie som måste beakta risken att ansvarsbegränsningen i det enskilda fallet befinns oskälig.

En tanke som uttrycks i prejudikatet har jag särskilt svårt att ta till mig. Det är utsagan att, som en del av professionsutövarens skyddsbehov skulle föreligga »ett beaktansvärt behov av att inte bli indragen i många tvister om smärre belopp« ⁸⁸²882. Se HD:s dom p. 39. ett argument som sammanhänger med domstolens analys av s.k. bagatellskador. Här fungerar nog oviljan att framträda i skadeståndsprocesser i och för sig som ett betydande förlikningsargument, medan särskilt konsumenter med hänsyn till reglerna om kostnadsansvar i mindre tvister nog snarare erhåller ett incitament för att inleda en tvist. Emellertid framstår i detta sammanhang prejudikatet knappast som något som reducerar någons processbenägenhet, utan dessvärre kan prejudikatet skapa osäkerhet vad avser försäkringsbolagens vilja att skadereglera utan att först få frågan bedömd om räckvidden av ansvarsbegränsningar även vid mycket kvalificerade fall av oaktsamhet hellre än att förlika på en nivå över ansvarsgränsen.

Försäkringsbolag kan således antas bli mindre benägna att utbetala belopp som överstiger de ansvarsbegränsningar som gjorts – ofta på deras egen tillskyndan – även när försäkringstagaren varit påtagligt oaktsam. Detta gynnar varken rådgivarna eller deras klienter utan försvårar uppgörelser utom rätta. Klienterna kommer däremot att ta fasta på punkt 41 i domen: