Här är enligt mitt förmenande en annan och ur skälighetsperspektivet tydlig avvikelse från vad skiljemännen uttalade. I skiljedomen angavs ju att det »inte främst« var hur »klandervärd skadegöraren är utan vad som med hänsyn till samtliga omständigheter framstår som en rimlig ... riskavvägning.« I skiljedomen betonas tvärtom »aktörens befogade intresse av att skydda sig mot följderna av sådana förbiseenden och oundvikligt förbundna med verksamheten även om de i och för sig skulle vara att klassificera som vårdslösa.« 883883. Se skiljedomen s. 38.
Det är för mig omöjligt att kvalificera professionsutövares vårdslösa beteenden som förorsakar klienterna skada som oundvikliga förbiseenden som dessa har befogade intressen att övervältra på klienterna istället för att teckna en ansvarsförsäkring som skyddar klienterna mot skador förorsakade i verksamheten. Tvärtom menar jag att vårdslösa beteenden är närmast oundvikliga beteenden som konsulterna har att vid s.k. legalt management räkna in som en kostnad i verksamheten som täcks av vederbörliga – ofta obligatoriska – ansvarsförsäkringar. Någon motsvarande utsaga har jag dessbättre inte hittat i prejudikatet vilket gör att man enligt min mening bör avstå från att fortsättningsvis söka vägledning i skiljedomen på sätt som varit vanligt sedan avgörandet råkade bli offentligt. Särskilt den tumregel som skiljenämnden valde för jämkning, d.v.s. 10-25 gånger uppburet arvode är ju taget ur luften och varför arvodet skall påverka ersättningens belopp framgår inte lika lite som det belopp nämnden verkar ha tagit ur tomma luften.
Normalt skall ju utgångspunkten för beräkning av skadeståndet vara att skadevållaren orsakat en skada genom oaktsamhet och inte vad han tagit betalt för uppdraget. Än en gång tror jag dock att försäkringsgivarna applåderar eftersom det är just de som är vinnare. Någon anledning att sätta ner premierna finns emellertid inte eftersom man aldrig vet hur mycket som faller ut i det enskilda fallet med en så normlös norm. I prejudikatet jämkades inte friskrivningen varför HD inte hade anledning att gå in på den frågan och inte heller ägnade sig domstolen åt den form av frihandsteckning som skiljenämnden förefaller ha gjort vad gäller skäligt skadestånd. Att HD överhuvud inte jämkade ansvarsbegränsningen berodde ju slutligen på tämligen speciella förhållanden som avslutade domstolens bedömning, nämligen själva avtalssituationen.
Det är i och för sig lätt att instämma med Bertil Bengtsson när han i en nyligen publicerad översikt om allmänna skadeståndsprinciper 884884. Bengtsson, JT 2017-18 s. 265 ff. på s. 269. uttalade