krav undantagsvis godtagits i rättspraxis har det i regel skett på basis av »principerna om avtalsförhållanden«; se särskilt HD 1993:38 och HD 1999:19 (ovan 2). Men det hindrar inte att skadelidande kan väcka talan om direktkrav också på utomkontraktuell grund.

Självfallet kan dock inte heller utomkontraktuella direktkrav godtas utan begränsningar. I exempelvis svensk doktrin har konkluderats att det »endast i undantagsfall går att kringgå de riskavvägningar som gjorts i kontraktskedjan mellan två kommersiella parter genom att den skadelidande väljer att föra sin talan på utomobligatorisk grund«. ¹¹²⁰1120. Jan Kleineman, »Utomkontraktuellt ansvar med ytterligare kontraktsrättsliga begränsningar« i Chen – Schultz (red.), Stockholm Centre for Commercial Law Årsbok VIII (Stockholm: Jure Förlag 2017) s. 227 ff., 240. Se även t.ex. Bertil Bengtsson, »Om allmänna skadeståndsrättsliga principer«, Juridisk Tidskrift (JT) 2017-18 s. 272 med hänvisning till också NJA 2014 s. 425. Konklusionen bygger på NJA 2007 s. 758, NJA 2009 s. 16 och NJA 2014 s. 760. I det finska entreprenadfallet HD 2008:31 (ovan 2) var det avgörande att den finska skadeståndslagen inte gäller »på avtal baserat« skadeståndsansvar (SkL 1:1). ¹¹²¹1121. Den finska SkL 1:1 har dock inte hindrat en analog tillämpning av SkL på avtalsförhållanden. Se t.ex. HD 1985 II 51 om jämkning av avtalsbaserat skadestånd och härom t.ex. Sandvik 2004 s. 277 f. Se även nedan fotnot 32 om personskador. Lösningen i SkL 1:1 är emellertid problematisk och svårtolkad. Se närmare t.ex. Saarnilehto, DL 2009 s. 351 ff., Ståhlberg – Karhu 2014 s. 45 ff. SkL hade ursprungligen beretts som ramlag på skadeståndsrättens område; lagen skulle tillämpas på allt skadestånd till den del annat inte följer av avtal, lagstiftning om avtalsbaserat skadestånd eller utomkontraktuell speciallagstiftning. Men SkL 1:1 fick sin slutliga utformning först under riksdagsbehandlingen av lagen och utformningen återspeglar inte SkL:s ursprungliga syfte. Se även t.ex. Antti Kivivuori, »Vahingonkorvauslain soveltamisala«, DL 1975 s. 266 ff., särskilt s. 269 och Paaso Ilpo, »Vahingonkorvauslain soveltuminen sopimussuhteisiin«, LM 1984 s. 515 ff., särskilt s. 520. Då A:s talan grundade sig på att entreprenören i avtalet med bostadsaktiebolaget uppfyllt sin avtalsbaserade skyldighet felaktigt ansågs ett ansvar för entreprenören inte kunna grundas på SkL. ¹¹²²1122. Se domskälen punkt 6. Det har betonats att fallet »blir något speciellt« då ansvar för entreprenören inte heller ansågs kunna grundas på avtalsrättsliga principer, eftersom det inte fanns något avtal mellan A och entreprenören. ¹¹²³1123. Se Sisula-Tulokas 2012 s. 217 f. Se även kritiken av t.ex. Saarnilehto, DL 2009 s. 351 ff.