gick. A förlorade en stor del av sin placering. 11751175. Jag begränsat mig här till frågorna orsakssamband och bevisbördefördelning. Men här superkort om den intressanta frågan om A:s egen vårdslöshet. Trots att A i princip haft tillgång till det 218 sidor långa prospektet, som innehöll korrekt information om emittentrisken, hade han inte läst det. Däremot framgick emittentrisken inte tydligt i den lättillgängligare muntliga och skriftliga informationen. FiHD fann att A:s vårdslöshet vägde mindre än B:s. B ålades att ersätta helt den uppkomna förlusten. Om hela fallet se t.ex. Sakari Wuolijokis rättsfallskommentar i Defensor Legis (DL) 2016 s. 295, vidare Olli Norros, Havaintoja korkeimman oikeuden Lehman-ratkaisusta, s. 43 ff. och Lena Sisula-Tulokas, Tolkning och kausalitet – två nya HD-fall i skuggan av den globala finanskrisen, s. 118 ff. (även som https://www.fine.fi/media/julkaisut-2017/lena-sisula-tulokas-tolkning-och-kausalitet-tva-nya-hd-fall-i-skuggan-av-den-globala-finanskrisen.pdf.), bägge i Vakuutus- ja rahoitusneuvonta 45 vuotta (Helsinki: Bookwell 2016), Lena Sisula-Tulokas, Avtalsliknande förhållande och skadestånd – argumenteringens »när, vad, varför« i Keskuskauppakamarin liiketapalautakunta 80 vuotta (Helsinki: Alma Talent 2017) s. 295 ff. A krävde skadestånd för sina förluster av det finska bolaget B som deltagit i marknadsföringen. Yrkandet var baserat på att emittentrisken inte på ett adekvat sätt hade kommit fram i marknadsföringen. Risken ansågs vid teckningstiden vara liten, 11761176. HD 2015:93 punkt 50. närmast teoretisk. 11771177. T.ex. konstaterar Richard Thaler i Beslut och beteende (Stockholm: Volante 2016) s. 21 att nästan inga ekonomer såg den finansiella krisen 2007-2008 närma sig. På den internationella finansmarknaden uppfattades Lehman brothers allmänt som alltför stor för att tillåtas gå i konkurs. Det oaktat menade A att hen med rätt information inte hade gjort investeringen. Svarande B framhöll att A mot bakgrunden av sin investerarprofil i varje fall gjort investeringen. A hade beskrivit sig bl.a. som en erfaren investerare med hög risktolerans. 11781178. HD 2015:93 punkterna 19 och 52 och kärandes bemötande i tingsrätten.
FiHD fann att »marknadsföringen hade varit osann eller vilseledande«. Det tar jag som en given utgångspunkt. Den intressanta frågan är vem ska bära tvivelrisken för kausaliteten mellan marknadsföringen och förlusten. Med andra ord, är det sannolikt att det bristfälliga beslutsunderlaget påverkat A:s agerande och vem drabbas av att det i efterhand är näst intill omöjligt att med säkerhet säja vad A skulle ha gjort om hen fått korrekt information? 11791179. Andersson, Bok II s. 410 konstaterar träffande »Men eftersom man inte kan bevisa någons handlingsskäl (dvs tankar, känslor etc), får frågan i stället inriktas på de förefintliga faktorer som, på ett rättsligt relevant sätt, kan läggas till grund för en diskussion kring kausaltematiken.« Hade A avstått från hela investeringen, investerat