ett mindre riskkapital eller skulle A ha accepterat emittentrisken som vid den aktuella tidpunkten allmänt ansågs vara närmast teoretisk? FiHD:s svar var klart, A skulle inte ha gjort investeringen.

FiHD lade bevisbördan för ett bristande orsakssamband på svarande B. Utgångspunkten var att den bristfälliga informationen sannolikt hade styrt A:s agerande. 1180 Det var B:s sak att visa att A skulle ha gjort investeringen även om hen fått korrekt information om emittentrisken. Men B lyckades inte övertyga domstolen med hjälp av sina »would have purchased anyway«-resonemang. 1181 Det var inte »tillräcklig bevisning« att A hade meddelat att hen var en van investerare, att hen hade en omfattande investeringsegendom, att hens risktolerans var hög, att hen hade höga vinstförväntningar eller att det framkommit att A inte bekantat sig med det 217 sidor långa engelskspråkiga prospektet som innehöll detaljerad information om emittentrisken. »Eftersom A fick osann eller vilseledande information om en risk som var central för investeringen kunde han inte på lämpligt sätt överväga riskens betydelse« och acceptera den före A fattade sitt investeringsbeslut. »Marknadsföringen av obligationerna ... har därmed ett orsakssamband med den skada som orsakats A«. 1182

Kanske kan man läsa FiHD:s korta uttalande så att emittentrisken är den typ av »kärninformation« som typiskt sett kan påverka varje investeringsbeslut. Det har lett till presumtionen att informationsbristen sannolikt varit beslutsrelevant. Bevisbördan lades på svaranden. Emittentrisken ska alltid tydligt komma fram även om den i det särskilda fallet på