förande lyft pengar för eget behov. Styrelseordförande avled och dödsboet försattes i konkurs. Stiftelsen A väckte skadeståndstalan mot revisorn B för att B försummat att granska räkenskaperna och göra anmärkning i revisionsberättelserna om klara fel och missbruk i enlighet med bl.a. god revisionssed och bokföringslagen. Om vederbörliga anmärkningar hade gjorts i tid hade nödvändiga åtgärder vidtagits och de fortsatta förlusterna hade kunnat undvikas. FiHD konstaterade att i saken har inte visats att det inte skulle gått att återfå de medel som styrelseordförande lyft om revisorn i tid gjort anmärkningar. ¹²¹⁴1214. HD 2008:115, punkt 25 (min översättning). Rättsfallet har kritiserats bl.a. för att styrelsens roll inte utretts, se t.ex. Pekka Timonen i KKO:n ratkaisut kommenterin II 2008, red. Timonen (Helsinki: Talentum 2009). Revisorn som befanns ersättningsskyldig hade inte heller visat jämkningsgrund.

Det finns också ett stort antal nordiska fall om vårdslösa mäklare och förmedlare, t.ex. fastighetsförmedlare som gett vilseledande eller bristfällig information osv. Argumentationen om kausaliteten har långt följt bekanta mönster, ¹²¹⁵1215. I det finska fallet HD 2001:121 hade en fastighetsmäklare underlåtit att informera bostadsköparna om att det fanns planer att bygga en järnväg i bostadens närhet. Efter att ha hört om planerna sålde köparna bostaden med 40 000 marks förlust. HD fann att hela försäljningsförlusten inte stod i orsakssamband med den bristande informationen. Enligt HD ska den skada som ska ersättas beräknas enligt det pris köparna betalat för bostaden och det pris de skulle ha betalat om de känt till järnvägsplanerna. Med beaktande av att bostadspriserna allmänt sjunkit uppskattade HD skadan till 20 000 mark. I ett fall om ett felaktigt disponentintyg om en bostads areal, HD 2010:17, hade häradsrätten kommit till att köparen inte gjorde sitt köpbeslut enbart på basis av disponentsintyget. HD konstaterade bl.a. ett skadeståndsgrundande orsakssamband i allmänhet förutsätter en bedömning av huruvida förlusten skulle ha uppkommit om den eventuellt skadeframkallande händelsen inte inträffat. Däremot kan man inte uppställa som en förutsättning för orsakssamband att händelsen är den enda orsaken till skadan. Målet återförvisades till häradsrätten. Se även HD 2017:81. Se vidare t.ex. de norska fallen, Høyesterett 03.11.2016, HR-2016-2264-A, sak 2016/412 om egendomsmäklares informationsansvar och Høyesterett 28.11.2017 HR-2017-1834-A, sak 2017/193 om ett ansvarsförsäkringssällskaps ansvar för en egendomsmäklares vilseledande uppgifter. med betoning på tillitsaspekter. ¹²¹⁶1216. Høyesterett har i ett antal fall (t.ex. 06.11.2016, HR-2016-2264-A, sak 2016/412 punkt 36 och 18.11.2016, HR-2016-2344-A, sak 2016/166 punkt 40) uttalat sig om förutsättningarna för informationsansvar och citerat kriterierna i Rt. 2015 s. 556 punkt 43, »For det første må informasjonen ha vært villedende, og dette må skyldes uaktsomhet hos den som har angitt informasjonen i en profesjonel sammenheng. For det andre må skadelidte ha hatt en rimlig og berettiget grunn till å stole på og innrette seg etter informasjonen. For det tredje må informasjonen ha vært ment for skadelidte eller i det minste for en begrenset gruppe som skadelidte tilhørte«. Vikt har fästs vid felets väsentlighet, inte nödvändigtvis vid oaktsamhetens grovhet. ¹²¹⁷1217. I det norska fallet, høyesterett 20.05.2015 HR-2015-01077-A, sak 2014/1899, uttalade sig domstolen på ett principiellt plan om bevisbördan gällande en skeppsmäklares vilseledande information. Mäklaren B hade grovt oaktsamt kränkt kraven på god mäklarsed vid ingående av två befraktningsavtal genom att ge fel uppgifter om kommissionens storlek till redaren A. Mäklaren bestred inte detta men framförde andra befrielsegrunder. Høyesterett utgick från att den som kräver ersättning, här redaren A, ska visa att villkoren för ersättning är uppfyllda, dvs. att den ansvarsgrundande handlingen lett till en ekonomisk förlust. I vissa tillfällen kan det emellertid vara aktuellt att vända bevisbördan, dvs. »tvilsriskoen blir lagt på skadevolder.« Domstolen fann att enligt rättspraxis får skadevållaren bevisbördan för att en förlust som skadelidande gjort, sannolik skulle ha inträtt även utan den skadevållande handlingen (domen punkt 55). Avtalsförhandlingarna mellan A och B i det aktuella fallet visade »sterkt i riktningen av« att mäklaren A:s brott mot god mäklarsed inte hade medfört ekonomisk förlust för rederiet B. Rederiet hade inte framfört konkreta bevis i motsatt riktning. »Det forelå da ikke slik tvil at det var aktuelt å la tvilen gå ut over« mäklaren (punkt 66).