och -led? Att vi jurister är goda på fina formuleringar? Att allt kanske inte framgår av den skrivna domen? Att sunt förnuft och magkänsla kan finnas med i bedömningarna. Ja, allt detta och annat i samma stil. Men man hittar också gemensamma mönster i domsmotiveringarna. De är inte avhängiga av domstolslandet. Jag har komprimerat och grovt förenklat vissa återkommande resonemang.
Domstolarnas mer eller mindre klart uttalade utgångpunkt har varit den klassiska. Den som kräver skadestånd har i princip bevisbördan för kausaliteten mellan den skadeframkallande handlingen och skadan. Men vad går överhuvudtaget att visa på ett trovärdigt sätt? Den traditionella utgångspunkten har kunna följas av pragmatiska reflexioner. Svarande kan exempelvis ha bättre faktiska möjligheter att framföra utredning. 12191219. Se t.ex. HD 2000:106 i fotnot 39 och 53. Det är inte självklart att kärande alltid ska bära tvivelsrisken.
Följande steg i domstolarnas resonemang har varit att dissekera själva felet. Mindre fel har inte tillmätts betydelse. 12201220. Se t.ex. Hafnia-saken, UfR 2002.2067, felet inte så graverande att det skulle ha påverkat. Felet ska ha haft väsentlig betydelse för beslutsfattandet. Med adekvat beslutsunderlag hade kärande sannolikt fattat – eller allvarligt övervägt 12211221. Se t.ex. BDO-målet och DCFR IV.C.-7:109 – ett annat beslut. Avvägningen av felets relevans har kunnat ske på två plan, dels på en generell nivå och dels på ett individuellt plan. När den bristande informationen typiskt sett haft väsentlig betydelse för beslutsfattandet har det kunnat skapa en presumtion om att bristen också i det konkreta fallet varit beslutsrelevant. Tanken är att man allmänt kan anta att bristen påverkat kärandes beslut. »Kausalpresumtionen« har medfört att bevisbördan skiftas. Det blir svaranden som får bära tvivelrisken. 12221222. T.ex. BankTrelleborg, Lehman brothers, stiftelserevisorn HD 2008:115 osv. I princip har svaranden exempelvis möjlighet att visa att felen i just detta enskilda fall inte har haft avgörande betydelse för kärandens beslut. Kanske varuleverantören inte ens har försökt ta del av revisionsberättelsen, 12231223. T.ex. HD 1991:13, ovan i fotnot 41, Fokus bank-fallet Rt. 2012 s 1925. investeraren har inte läst prospektet. 12241224. T.ex. i fallen BankTrelleborg och Lehman brothers. Men det har inte varit enkelt att kullkasta kausalpresumtionen.
Brister i beslutsunderlaget har kunnat ges väsentlig betydelse för den enskilda kärande som fattat sitt beslut i det föreliggande fallet. Domstolen har då kunnat fästa vikt vid parternas, särskilt kärandens, individuella