Det händer inte sällan att svenska Högsta domstolen i sitt dömande hänvisar till inte bara rättskällor från det egna landet utan också till olika typer av internationellt material. Sådana hänvisningar och över huvud användningen av rättskällor som inte härrör från det egna landet väcker eller kan väcka olika typer av viktiga frågor om gränserna för den prejudikatbildande verksamheten.

Viss användning är naturlig. Exempelvis kan ett problem med anknytning till EU-rätten inte avgöras utan att relevanta direktiv och förordningar samt avgöranden från EU-domstolen beaktas. Inte heller kan domstolen vid bedömning av ett folkrättsligt problem undvika att beakta tillämpligt folkrättsligt material. Den fråga som här särskilt ska diskuteras är där Högsta domstolen använder sig av utländskt material eller hänvisar till sådant material vid sitt dömande på det förmögenhetsrättsliga området. När domstolen använder utländskt material står ofta material från övriga Norden i centrum. Eftersom föremålet för denna festskrift, Mads, är en i många meningar sann nordist kan nog ämnet passa.

För att kunna diskutera frågan om Högsta domstolens användning av utländsk rätt måste några premisser tecknas. En viktig sådan är hur man ska se på vilket material som får eller ska begagnas av domstolen vid sitt