något förändrat min syn på hur man bör se på NYK i förhållande till verkställighetsstatens lag och vilken betydelse främst förfarandelandets lag har i jämförelse med den lagen.

Särskilt i ljuset av den utomordentliga vikt som reglerna om verkställighet av utländsk skiljedom har inbillar jag mig att svensk rättspraxis rörande exekvatur av utländska skiljedomar kan ha viss betydelse i övriga nordiska länder, och att en redogörelse för vissa avgöranden ur den senare svenska judikaturen kan ha sin plats i ett sammanhang som detta.

Utgångspunkten i NYK är att en skiljedom som har meddelats i en konventionsstat skall verkställas i andra konventionsstater. Det ger bakgrundsfärgen. Mot den tecknas undantagen, dvs. när en konventionsstat får underlåta att verkställa en skiljedom som har meddelats i en annan konventionsstat. NYK påbjuder således inga verkställighetshinder; konventioner sätter bara gränser för när verkställighet får vägras.

Undantagen från den grundläggande verkställighetsplikten är av två slag.

För det första får vissa specifika brister rörande skiljeavtalet och dess tillämpning, skiljeförfarandet respektive skiljedomen utgöra verkställighetshinder. ³¹⁷317. Artikel V 1 i NYK. Motsvarande hinder återfinns i 54 § LSF och 39 § 1 st. 1) DLV. I de flesta fall skall prövningen av om något hinder av detta slag föreligger göras enligt förfarandelagen (dvs. enligt annan lag än verkställighetsstatens lag). ³¹⁸318. Det kan tänkas fall när en viss lag gäller för förfarandet och en annan lag för skiljedomen. Från möjligheten av sådana mer komplicerade fall bortses i det följande. – Hinder kan också föreligga därför att förfarandet avviker från vad parterna har avtalat. Vad som har avtalats är då i regel att bestämma enligt en annan lag än verkställighetsstatens, och det behöver inte vara förfarandelagen. Avvikelser från skiljeavtalet berör jag dock inte det följande. Av det skälet har jag i annat sammanhang talat om utländska hinder. Jag använder den benämningen också här. ³¹⁹319. Jag är medveten om att benämningen för särskilt dansk rätts del är mindre konsekvent, eftersom det i DLV inte görs den skillnad i verkställighetshänseende mellan inländska och utländska skiljedomar som LSF gör.

För det andra handlar det om skiljedomar rörande vissa förhållanden som verkställighetsstaten med utgångspunkt i sin egen rättsordning inte behöver godta (inländska hinder). Det rör sig här om två grunder för verk-