Direkta krav mot tillverkare i finsk rätt – caveat productor
Björn Sandvik, professor i privaträtt, Åbo Akademi
1. Inledning
Mads Bryde Andersen har ägnat sig åt ett stort antal rättsområden innefattande advokaträtt, avtals- och obligationsrätt, IT-rätt, rättsvetenskaplig metod, skiljemannarätt och pensionsrätt. Som författare av ett bidrag för en festskrift till Mads är det inte svårt att bland alla dessa områden finna något som kan passa in i skriften. Svårare är nog att bland så många tänkbara alternativ bestämma sig för exakt vilket område och närmare tema Mads ska hyllas med. Jag väljer här att fokusera på ett numera klassiskt avtals- och obligationsrättsliga spörsmål som har väckt särskild diskussion i Finland som följd av inte minst rättsfallet HD 2009:92.
I fallet hade en köpare A beställt en motorbåt av en båttillverkare. Efter att A sålt båten vidare till B sjönk båten till följd av påstått tillverkningsfel. B krävde skadestånd direkt av tillverkaren. Högsta domstolen uttalade att avtalsbaserade krav i allmänhet endast kan framställas mot avtalspart. Principen om avtalets subjektiva begränsningar (privity of contract) medger inte avtalsbaserade s.k. direktkrav mot annan än den egna avtalsparten. Men högsta domstolen fann att B hade rätt att framställa ett utomkontraktuellt skadeståndsanspråk direkt mot tillverkaren. Det väcker frågor om s.k. anspråkskonkurrens.
Frågor i anslutning till direktkrav och anspråkskonkurrens har bland annat behandlats utförligt i doktorsavhandlingar i Danmark, 10951095. Se Vibe Ulfbeck, Kontrakters relativitet – det direkte ansvar i formueretten (København: Thomson 2000). Finland, 10961096. Se Olli Norros, Vastuu sopimusketjussa (Helsinki: WSOYpro 2007).