Hovrätten ansåg »... det tämligen uppenbart att det är en väsentlig förutsättning för ingående av denna typ av abonnemang att det finns i vart fall godtagbar täckning där abonnemanget ska användas« och Hovrätten menade att bredbandstäckningen i själva verket tillhörde »tjänstens kärnegenskap«. Telia hade invänt att småföretagarens förutsättning (att bredbandet skulle fungera) inte varit synbar för Telia vid avtalsingåendet, en invändning som hovrätten inte godtog. Hovrätten menade att Telia i vart fall bort inse att det var en väsentlig förutsättning för småföretagaren att abonnemanget fungerade på den ort där företaget var baserat. Vid riskavvägningen menade Hovrätten att » (v)id telefonförsäljning av en tjänst med väsentliga tekniska begränsningar har säljaren ett ansvar för att uttryckligen vid köpet informera köparen om begränsningen. Om inte Telia låter köparen förstå att tjänstens funktionalitet är begränsad till vissa platser inges köparen en överdriven föreställning om användbarheten och (det) försämrar möjligheterna för köparen att bedöma avtalets villkor och innebörd.« Småföretagaren ansågs enligt förutsättningsläran inte bunden av avtalet. Man kan också uttrycka det så att småföretagarens befogade tillit (att bredbandet skulle fungera för hans företag) utgjorde avtalsinnehåll och när detta visade sig aldrig ha varit möjligt att uppfylla för Telia var avtalet ogiltigt.

Förutsättningsläran har emellanåt inom doktrinen betraktats som mer eller mindre död, men den är i högsta grad levande i dagens svenska avtalsrätt. ⁶⁵⁹659. Se t.ex. från senare tid också NJA 2012 s. 725, där förutsättningsläran diskuteras under p. 12.

Reglerna om ställningsfullmakt har på senare tid utvidgats genom rättspraxis och den ursprungliga föreställningen att en fullmakt måste var grundad i huvudmannens viljeförklaring har efterhand kompletterats med fullmaktskonstruktioner grundade på faktisk och befogad tillit hos tredje man.

Enligt 10 § 2 st AvtL ska, vad gäller ställningsfullmakten, behörigheten grundas på att det »enligt lag eller sedvänja« följer en viss behörighet med den ställning, som en person innehar på grund av anställning eller annat avtal med huvudmannen. Det har emellertid visat sig allt svårare