m.a.o. att problemet kräver färre regler för att lösas? Kan begreppet tillit helt enkelt ses som en rättspolitiskt motiverad samlingsbeteckning i omsättningens intresse, vilken kommit att i ökande grad användas för att minska behovet av regler om kontroll och klarläggande mera i detalj av risker och olika omständigheter av betydelse för att avgöra vem av parterna som bör bära risken när det blir en tvist om avtalet? Eller med andra ord, är tillit helt enkelt att se som en praktisk, sammanfattande beteckning av fenomen som – om tillit som begrepp inte kunde tillmätas betydelse – skulle behöva utredas/bevisas i detalj för att man skulle kunna göra riskavvägningen mellan parterna när en tvist om avtalet uppstår? Mycket tyder på att begreppet tillit fått ökad betydelse i avtalsrätten, och detta skulle då kunna ses som ett uttryck för att lagstiftare och domstolar – i den ökande komplexiteten i ekonomin – använder begrepp av typen tillit för att minimera transaktionskostnaderna, d.v.s. man söker uppnå lösningar där detta sammanfattande abstrakta begrepp blir nyckeln som löser problemet och gör ytterligare utredning och bevisning om detaljer och risker onödig.
5. Tillit i avtalsrätten
I avtalsrätten tar sig tillit uttryck på olika sätt. Det utgör en viktig beståndsdel i det som betecknas som god tro, det är en viktig byggsten i vad som klassificeras som berättigade förväntningar och det finns också med som en viktig del i lojalitetsplikten.
Avtalsfrihetens princip och idén om partsautonomi är själva grunden för avtalsrätten. »Viljan« ses som det avtalsskapande instrumentet. När två parter ingår ett avtal utväxlar de »viljeförklaringar«, löften (anbud och accept) om att ta på sig förpliktelser gentemot varandra. De blir då »bundna« av sina utfästelser vilket innebär att de måste genomföra vad de lovat, annars kan de drabbas av negativa konsekvenser, påföljder, för avtalsbrott. Avtalet är tänkt att ge uttryck för (den gemensamma) partsviljan och blir en form för samverkan mellan parterna.
Avtalsrelationen omges av värderingar, d.v.s. avtalsrätten har en på moral byggd värdegrund, där den kanske viktigaste värderingen är att parterna i sin samverkan (i förhandlingar och i efterlevnaden av avtalet)