gäller i fråga om förlikningsbarhet), och jag avstår därför från att gå in på de frågor som aktualiserades i dessa avgöranden. ³³⁵335. Endast ett av dessa avgörande gällde en utländsk skiljedom (»Den norska skiljedomen« Högsta domstolens beslut den 4 maj 2018 i mål Ö 5384-17), men det finns ytterligare två avgörande av betydelse för vad som enligt svensk rätt gäller beträffande exekvaturfrågan, nämligen de ovan nämnda rättsfallen »Systembolaget« och »Sandås Transport«. – När den avgjorda frågan inte är förlikningsbar uppkommer frågan om en skiljedom som står i strid mot den tvingande konkurrensrätten är ogiltig respektive icke verkställbar såsom oförenlig med ordre public. Det svenska rättsläget sådant det har utvecklats i rättspraxis kan förenklat beskrivas så, att domstolen skall göra en överprövning av skiljedomen, och vid en mer beaktansvärd avvikelse från den tvingande konkurrensrätten är en svensk skiljedom ogiltig respektive föreligger det verkställighetshinder för en utländsk skiljedom.

Syftet med denna artikel har – förutom att hylla Mads – varit tvåfaldigt. Dels vill jag något redogöra för senare svensk rättspraxis på det viktiga exekvaturområdet. Dels vill jag lyfta frågan om hur NYK samspelar med olika rättsordningar när det gäller verkställighetshindren. ³³⁶336. Man kan också beskriva det så, att det handlar om verkställighetslagens samspel med NYK och andra rättsordningar, då främst förfarandelagen.

En utgångspunkt i det senare hänseendet är att NYK inte påbjuder några verkställighetshinder; konventionen anger vad som är tillåtna hinder. Det innebär i princip att två bedömningar skall göras, nämligen vad som är tillåtet respektive vad som är påbjudet. Vad som är ett påbjudet verkställighetshinder bestäms naturligtvis enligt verkställighetsstatens lag.

När det gäller inländska verkställighetshinder (dvs. hinder enligt artikel V 2 i NYK) är det påbjudna också tillåtet. Även om det rör sig om två frågor blir det således i praktiken endast en prövning och då enligt verkställighetsstatens lag. En annan sak är att särskilt när det gäller ordre public så finns det anledning att eftersträva harmoni mellan det inländska och det internationella synsättet.

Annorlunda förhåller det sig med vad jag kallar utländska verkställighetshinder (dvs. hinder enligt artikel V 1 i NYK). Här skall – som jag ser det – bedömningen av vad som är tillåtna verkställighetshinder i allmänhet ske enligt förfarandelagen. Huruvida ett tillåtet verkställighetshinder