2. Utgångspunkter

Skadeståndsrättsliga läroböcker börjar ofta med det klassiska konstaterandet att var och en ska stå för sin egen skada. För att någon annan ska bli skadeståndsskyldig ska den ersättningsgilla skadan ha orsakats genom en ansvarsgrundande handling. I princip ska den som kräver skadestånd visa såväl skadan, ansvarsgrunden som orsakssambandet mellan skadan och den skadeframkallande handlingen. 1164 Sen blir det motpartens sak att komma med motbevis, t.ex. att peka på bristerna i orsakssambandet. 1165 Men så här enkelt är det naturligtvis inte. Bevisfrågorna, särskilt om kausaliteten, kan bli en avancerad pingpongmatch mellan kärande och svarande med bevis, motbevis, motbevis till motbevis osv. Rättegångsbalkens gamla regel om att käranden äger »bevisa de omständigheter, som stöda käromålet« och svaranden de omständigheter som talar till hans förmån 1166 ger inte särskilt mycket vägledning. Och bevisbördans placering är ofta sammanflätad med bevisprövningen. Den juridiska litteraturen fyller nog ett mindre bibliotek och ändå är ingenting slutbehandlat. 1167

3. Konsten att motivera det näst intill omöjliga

När ett skadestånd döms ut är det underförstått att domstolen funnit att orsakssambandet mellan den skadeframkallande handlingen och skadan