Min artikel behandlar rätten att häva särskilt vid fel i varan. Fokus ligger uttryckligen på hur den s.k. hävningströskeln ska läggas i konsumentköp. Mycket tyder på att hävningströskeln har blivit beroende av dels hur hävningsregeln är formulerad, dels hur man tolkar de språkliga uttryck som hävningsregeln innehåller.

Frågan om när rätten till hävning inträder har fått ökad aktualitet genom att Europeiska kommissionen nyligen har lagt fram ett förslag om regler för konsumentköp, enligt vilka hävningspåföljden skulle stå konsumenten till förfogande även i sådana situationer då »den bristande överensstämmelsen är av mindre omfattning», om näringsidkaren låter bli att reparera eller byta ut varan eller om dessa åtgärder misslyckas. Tanken är alltså att helt slopa kravet på en väsentlighetsbedömning ⁵⁷⁶576. Se skäl 29 i Ändrat förslag till Europaparlamentets och Rådets direktiv om vissa aspekter på avtal om försäljning av varor, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/22/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG, COM(2017) 637 final. för hävningspåföljden vid fel i varan, vilket skulle innebära en ändring av regeln i artikel 3.6 i gällande konsumentköpsdirektiv. Ett förslag av EU-kommissionen behöver visserligen ännu inte innebära att regeln blir verklighet, men det ger ändå en fingervisning om att väsentlighetsregeln inte står så värst högt i kurs bland EU-kommissionens beredande tjänstemän.

Trots utsikterna att min artikel i denna festskrift med tiden blir rättshistoria, om kommissionens förslag förverkligas och det nuvarande konsumentköpsdirektivet upphävs, ser jag ändå att det finns anledning att närmare analysera förhållandet mellan den allmänna kontraktsrättens och konsumentavtalsrättens hävningströsklar. Tematiken pekar enligt min mening ypperligt på hur lätt en ökande inbördes brist på koherens uppstår i rättsläget i de nordiska länderna.

En av de oomtvistade grundsatserna i nordisk kontraktsrätt är alltså regeln om att ett avtalsbrott som är väsentligt ger borgenären rätt att häva avtalet. I många av de nordiska grundläggande läroböckerna i civilrätt,