bör under alla förhållanden medföra att det föreligger ett tillåtet verkställighetshinder enligt artikel V 2 b) i NYK; dvs. att verkställighet är oförenligt med svensk ordre public. 334334. Se vidare vid not 24 nedan.
Otillåten fråga
De inländska hindren skiljer sig från de utländska på bl.a. det sättet att gränserna för vad som är ett tillåtet respektive ett påbjudet hinder faller samman. Om inländsk rätt påbjuder verkställighetshinder i något av de två fallen, så är hindret också tillåtet enligt NYK.
När det gäller det första inländska verkställighetshindret – skiljedomen innefattar prövning av en fråga som enligt verkställighetsstatens lag inte får avgöras genom skiljeförfarande – har det i Sverige kommit att handla om den tvingande konkurrensrätten. Frågan har då varit i vilken utsträckning konkurrensrätten är tvingande och därmed inte förlikningsbar.
I »Sandås Transport« NJA 2013 s. 1017, som gällde en annan fråga än verkställighet av skiljedom, uttalade Högsta domstolen (p. 14 och 15):
[B]estämmelserna i konkurrenslagen är tvingande på så sätt att en part inte utan inskränkningar kan binda sig vid ett löfte att inte konkurrera i strid med reglerna. En tvist som syftar till att pröva huruvida en sådan bundenhet föreligger är alltså indispositiv. – Detta hindrar dock inte en part från att i ett tvistemål förfoga över verkningarna av ett åsidosättande under förfluten tid av en sådan klausul. Parten kan i efterhand med bindande verkan åta sig att utge skadestånd för ett påstått konkurrensbrott. En sådan tvist är alltså dispositiv även om den konkurrensklausul som har överträtts är oförenlig med tvingande rätt.
Det synsättet återkommer sedan i »Systembolaget« NJA 2015 s. 438 (som gällde en ogiltighetstalan mot en skiljedom) och i »Den norska skiljedomen« Högsta domstolens beslut den 4 maj 2018 i mål Ö 5384-17 (som gällde exekvatur av en skiljedom).