detta var att det i förarbetena till regleringen angivits att det på äktenskapslagstiftningens område borde eftersträvas en så stor nordisk rättslikhet som möjligt.

I NJA 2012 s. 725, som rörde frågan om parts informationsansvar, hänvisade domstolens majoritet till uttalanden i bl.a. finländsk och norsk litteratur vid diskussion om innehållet i säljarens uppgiftsansvar och om huvudregeln om förutsättningar för skadeståndsskyldighet. I båda frågorna gjordes detta tydligt med utgångspunkten att det på dessa båda områden råder så stor rättslikhet att de utländska källorna kunde anses ha ett direkt rättskällevärde för innehållet också i svensk rätt.

Här finns också anledning att beröra NJA 2013 s. 491, i vilket bl.a. frågan om förutsättningarna för att ett s.k. tredjemansavtal skulle anses föreligga diskuterades. Här hänvisade domstolen till norsk och dansk doktrin som behandlade frågan om möjligheten för parterna i ett tredjemansavtal att förfoga över sitt avtal. Liksom i NJA 2012 s. 725 är det tydligt att dessa hänvisningar skedde mot bakgrund av att domstolen fann att det utländska materialet hade i princip samma värde som det svenska.

Ett omdiskuterat problem i svensk och övrig nordisk rätt är hur ansvarsbegränsningar ska bedömas. I NJA 2017 s. 113 bedömdes om en ansvarsbegränsning i ett avtal om en s.k. överlåtelsebesiktning av en bostadsfastighet var verksam med hänsyn till kraven i 36 § avtalslagen. Här berörde domstolen i generella termer hur den rättsliga kontrollen av ansvarsbegränsningar i konsumentförhållanden skett och bör ske. Domstolen hänvisade till, förutom ett relativt omfattande svenskt rättskällematerial, också norsk doktrin. Det konstaterades vidare att ett synsätt enligt vilket kontrollen av ansvarsbegränsningar ska ske utifrån en värdering av alla föreliggande omständigheter stämmer väl överens med rättsläget internationellt på det kontraktsrättsliga området. Hänvisning skedde här också till PECL, Unidroit Principles och DCFR.

I NJA 2008 s. 24 var frågan om en handelsagent av ett slag som inte omfattades av tillämpningsområdet för handelsagenturlagen ändå skulle anses ha rätt till avgångsvederlag med en analogisk tillämpning av lagen. Med hänvisning till bl.a. dansk rättsvetenskaplig doktrin uttalade Högsta domstolen här att vissa bestämmelser i lagen kunde vara analogiskt tillämpliga och att det fanns anledning att söka ledning i lagens bestämmelse om avgångsvederlag också för ett fall som det föreliggande, där