relevant sätt kan knytas till huvudmannen. Huvudmannen ska också ha haft erforderlig insikt om att omständigheterna skulle kunna föranleda en tredje man att hysa befogad tillit i behörighetshänseende.
I de fall där den rättsliga konstruktion, som kommit att kallas tillitsfullmakt, skapades, nämligen NJA 2013 s. 659 och NJA 2014 s. 614, ansågs tredje man, på grund av de omständigheter som förelåg i respektive fall, inte ha haft grund för att hysa befogad tillit ifråga om att den person som slöt avtalet hade rätt att med för huvudmannen bindande verkan ingå det aktuella avtalet (i det ena fallet ett treårigt avtal om bussresor m m inom turistbranschen, i det andra fallet en förlikning om cirka 3 miljoner kr avseende skadereglering, i det senaste fallet ett ovanligt avtal som inte kan anses höra till den löpande förvaltningen eller, som det också uttrycks, till »verksamhetens vardagliga fortgång«, vilket krävs för att ställningsfullmakt ska föreligga).
7.5. Vid avtalets genomförande
7.5.1. Intyg och rådgivning
Intyg utfärdade av professionella aktörer är ägnade att skapa tillit hos personer som tar del av intygen. Föreligger ett trovärdigt intyg om något visst förhållande, minskar behovet av kontroll av och ytterligare utredning om detta förhållande. Rådgivning från professionella aktörer är också tillitsskapande hos den som får del av rådgivningen. 665665. Se Kleineman, not 25, s. 444 om tillit till intyg (som han behandlar under rubriken »Kontraktsliknande förhållanden«) och s. 509 ff (Kap. 10 och 11) om tillit till rådgivning.
Vad gäller intyg, tar den moderna svenska tillits-diskussionen sin utgångspunkt i ett rättsfall från slutet av förra seklet, nämligen NJA 1987 s. 692, det s k Kone-fallet. Rättsfallet är väl känt och skall här endast återges i korthet. 666666. Rättsfallet behandlas ingående av bl.a. Jan Kleineman, se Rådgivares informationsansvar – en probleminventering, SvJT 1998 s. 185.
I NJA 1987 s. 692 hade en värderingsman, anställd vid företaget J&W värderat en fastighet på ett vårdslöst sätt och intyget som han utfärdat till fastighetsägaren kom sedan att ligga till grund för en kreditgivares beslut om att bevilja lån mot säkerhet i fastigheten till ett belopp som – skulle det visa sig – vida översteg fastighetens värde. Kreditgivaren krävde skadestånd av J&W och HD yttrade i sin dom följande: