Tillit som avtalsrättsligt fenomen verkar ha fått allt större betydelse på senare tid i Sverige. Om det är så, kan det i så fall bero på att det ekonomiska livet blir alltmer komplext? I komplexa transaktioner är det omöjligt för en avtalspart, som vill gardera sina risker i avtalet, att själv klarlägga, förstå och kontrollera allt i detalj, t.ex. hur en viss finansiell produkt är konstruerad och vilka risker den innebär. Tillit minskar behovet av kontroll. För att omsättningen av varor och tjänster ska fungera måste avtalsparter inte endast kunna lita på varandra utan de måste också i ökande grad förlita sig på olika slags intyg av professionella bedömare, på råd från professionella rådgivare och på olika standarder och tillförsäkrande utsagor om varors och tjänsters kvalitet och funktioner. En aktörs anseende har också betydelse för tilliten. Det finns åtskilliga lagregler om avtal, som handlar om tillit och som genom tvingande regler exempelvis föreskriver särskild upplysningsplikt för den typiskt sett starkare parten. Dessa regler behandlas inte här. Utrymmet i en festskriftsartikel är begränsat. Mitt bidrag fokuserar på rättspraxis från senare tid och är en kort, inledande översiktlig skiss till en djupare studie, som jag planerar.