Tillit kan vara ett viktigt faktum som kan få betydelse för att avgöra om/när ett avtal ska anses ha kommit till stånd mellan två parter. Så kan vara fallet när, efter att parterna bedrivit långvariga avtalsförhandlingar och den ena parten trots påstötningar från den andre parten inte hör av sig under lång tid, d.v.s. förhåller sig passiv. Den första partens uppfattning (tillit till) att avtal ingåtts kan bli avgörande och leda till att avtal anses ha kommit till stånd, om den andra parten inte kan visa att så inte är fallet. 655655. NJA 2006 s. 638 (Landstinget).
7.3. Avtalsingående som bygger på misstag
Enligt 32 § 1 st AvtL blir en part bunden mot sin vilja om han säger fel i ett anbud och motparten i god tro accepterar (det felaktiga) anbudet. 656656. NJA 2012 s. 725 (Santander). Med andra ord, om ena parten under avtalsförhandlingarna uttalar sig på ett sätt som innebär felsägning, eller han inte informerar tydligt om vad han menar, och han därmed lämnar utrymme för den andra parten att bilda sin egen (felaktiga) uppfattning om vad den första parten menat och om det då också – objektivt sett – framstår som rimligt att kunna uppfatta uttalandet på det (felaktiga) viset, leder den andra partens »befogade tillit«, d.v.s. rimliga uppfattning/goda tro, till att avtalet får det innehåll som denne (felaktigt) uppfattat (såvida inte den första parten hinner rätta till misstaget/missuppfattningen). Reglerna lägger således risken på den som säger fel eller inte klargör tillräckligt tydligt vad han egentligen menar.
I NJA 2012 s. 725 (Santander) hade två personer i egenskap av bulvaner för en för dem okänd köpare felaktigt intygat, genom påskrift på ett förtryckt kontraktsformulär avseende kreditköp av en segelbåt, att segelbåten levererats. Säljaren enligt kontraktet var finansbolaget Santander. I affärer av den typ som här avses (finansiell leasing, mitt tillägg) samarbetade Santander som finansiär med B, som levererade båtar till kunder. På baksidan av kontraktet framgick att äganderätten till båten, vilken enligt kontraktet var värd 1 100 000 kr, varav 600 000 kr sades utgöra kontantinsats, skulle förbli hos säljaren tills betalning skett. Enligt kontraktet skulle båten levereras av B, som skulle få ut resterande 500 000 kr från finansbolaget vid leverans och köparna skulle i sin tur betala Santander genom avbetalningar. Det visade sig senare att det var fråga om ett av B iscensatt bedrägeri. Köparna/bulvanerna hade – dem själva ovetande eftersom de