sionsberättelse kommit att finansiera ett konkursmoget företag. A menar att med korrekt beslutsunderlag hade A aldrig gjort den förlustbringande affären. B menar att den eventuella informationsbristen inte har påverkat A:s agerande, bristen var inte beslutsrelevant. Hur har nordiska domstolar hanterat den här omöjliga situationen?

Redan en snabb blick på de nordiska högsta domstolarnas praxis tvingade mig till vissa friskrivningar. Framställningen är i huvudsak begränsad till två typsituationer, bristfällig riskvarning i samband med marknadsföring av finansiella instrument och i samband med vårdslös revision. Jag exemplifierar olika sidor av problematiken med hjälp av tydliga rättsfall. Valet av exemplen kan alltid ifrågasättas.

Mina fallbeskrivningar är korta och grova. Helhetsframställningen är avskalad. Jag redogör inte för bakgrundsfakta med tillräcklig precision. Jag går inte in på bevisprövningen.

Domstolarnas skrivsätt är till sin stil mycket olika, vissa är stramt korta, andra pedagogiskt diskuterande. Bägge har sina problem i den här typen av jämförelser. Av de korta motiveringarna kan förmodligen den insatta läsaren, på basen av den ofta utförliga redogörelsen av händelseförloppet, dra de rätta slutsatserna om tyngdpunkterna i domstolens bakomliggande avvägningar. De har för mig kunnat bli otydliga. De diskuterande motiveringarna har genom mina hårdhänta förkortningar kunnat förlora mycket av sina nyanser och leda till trubbiga tolkningar. Och jag bryter bl.a. mot den viktiga traditionen att läsa ett enskilt fall mot bakgrunden av linjen i tidigare praxis. ¹¹⁷¹1171. Såsom ett exempel kan nämnas relationen mellan den svenska hovrättsdomen Prosolvia och den svenska HD-domen NJA 2014 s. 272, den s.k. BDO-domen. Se närmare i fotnot 42.

Den allmänna utgångspunkten i fallen är att felaktiga eller vilseledande uppgifter inte automatiskt leder till ansvar för uppkomna förluster. Det