kunne heve et kjøp som følge av mangler, og at det ved en endring av lovens ordlyd også vil være lettere å få til en viss omlegging av denne praksisen. En tilsvarende endring av hevingsterskelen som den som foreslås av departementet, er foretatt i Finland. I Danmark har man vedtatt å videreføre gjeldende rett, som allerede samsvarer med direktivets ordlyd. I Sverige synes man foreløpig å være av en annen oppfatning.« 620620. Ot.prp. nr. 44 (2001-2002) s. 198.
Särskilt uttalandet om situationen i dansk rätt tyder på att den norska lagberedaren inte har uppmärksammat traditionen att kunna skriva väsentlighetsregeln även i negativ form. Situationen i Norge var ju den att landet i maj 1988 hade fått en ny kjøpslov (13.5.1988 nr 27) med en hävningsbestämmelse i § 39 där det föreskrivs att hävningsrätten vid fel förutsätter väsentligt avtalsbrott. Det verkar alltså som om formuleringen av väsentlighetsregeln i § 42 i den gamla norska kjøpsloven (24.5.1907 nr 2) hade fallit i glömska år 2002 eller med andra ord 14 år efter att den nya köplagen antogs.
4. Slutsatser
Min forskningsprocess kring väsentlighetsregeln och hävningströskeln vid fel i näringsidkarens prestation i konsumentköp har varit spännande. Min kanske okritiska utgångspunkt baserad på lagförarbetena i finsk rätt var att genomförandet av EU:s konsumentköpsdirektiv hade tvingat medlemsländerna att göra ett avsteg från väsentlighetsregeln till förmån för konsumenterna så att hävningströskeln nu ligger lägre än vad den traditionella väsentlighetsregeln skulle leda till. Så har situationen helt tydligt uppfattats av lagstiftaren i både Finland och Norge. I Danmark och Sverige har uppfattningen däremot varit att hävningströskeln ligger högre, eller med andra ord att artikel 3.6 i direktivet ger uttryck för den traditionella väsentlighetsregeln, låt vara att man i svensk rätt – på grund av att direktivet är ett minimidirektiv – har slopat kriteriet att väsentligheten ska vara synbar för näringsidkaren för att konsumenten ska ha hävningsrätt. Bilden av rättsläget i Norden på denna punkt är alltså tämligen splittrad.
I början av min artikel pekade jag på att också Mads Bryde Andersen har angett att det svåra med väsentlighetsregeln är att avgöra när avtalsbrot-