Professionsutövares ansvarsbegränsningar
Jan Kleineman, professor i civilrätt vid Juridisk Fakulteten, Stockholms Universitet, versam vid Stockholm Centre for Commercial Law
I sitt omfattande arbete Advokatretten 835835. 1. Udgave 2005 s. 758. uttalar Mads Bryde Andersen följande:
»Klart er det f.eks.,at advokaten ikke kan fraskrive sig ansvar for grov uagtsomhed eller for at efterkomme pligter, der må anses for grundlaeggende for udforseln af opdraget(så som at overholde frister mv.).«
Det är enligt mitt förmenande en viktig princip som Mads slår fast och som även ur ett komparativt perspektiv borde framstå som allmängiltig ur nordisk synvinkel. Jag har själv utgått från detsamma i mina egna arbeten om s.k. professionsansvar. Principen har emellertid nyligen kommit att ifrågasättas genom en icke-prejudicerande skiljedom och därefter ett avgörande i svenska Högsta domstolen som jag inte känner mig helt bekväm med.
Det svenska händelseförloppet började på ett oväntat sätt med en klandrad skiljedom där ett antal synnerligen välsedda skiljemän påtagligt avvek från vad som jag och många med mig uppfattade som ett ganska klarlagt rättsläge och istället valde ett synsätt som framstod som tämligen oväntat. Offentliggörandet av skiljedomen initierade en ovanligt intensiv debatt på den kommersiella avtalsrättens område, som medfört ett stort antal artiklar 836836. Se t.ex. Lindskog, Jämkning i kommersiella avtalsförhållanden, i Aftaleloven 100 år, Bakgrund, status uppfordringer, fremtid, Copenhagen 2015, s. 305 ff, C Ramberg i JT 2010-11 s. 927 ff och Svante O Johansson, Grov vårdslöshet och avtalsfrihet – var står vi idag med ansvarsfriskrivningar i JT 2015-16 s. 50 ff. Jfr härtill hur jag uppfattat det principiella rättsläget, Kleineman, i Festskrift till Lars Heuman (2008), Grov oaktsamhet som privaträttsligt principproblem, a.a. s 261 ff. och det framstod nu som om möjligheterna för ombud att