som berörde frågan. Den beskrivningen följdes emellertid sedan av ett konstaterande att det i många utländska rättssystem finns regler om skadeståndsansvar för den som otillbörligen ingriper i andras avtalsförhållande och därvid orsakar ren förmögenhetsskada för den ena avtalsparten. Hänvisning skedde här till komparativa framställningar och till rättsvetenskaplig litteratur på området i England, Danmark, Finland och Norge.

På det konsumenträttsliga området finns här anledning att nämna NJA 2013 s. 524. Frågan i det målet var vem som hade bevisbördan och vilket beviskrav som skulle tillämpas för fel vid avlämnandet vid ett konsumentköp. För tolkning av den svenska konsumentköplagens regel hänvisade Högsta domstolen till motsvarande bestämmelse i konsumentköpdirektivet (1999/44/EG), förarbeten till direktivet (ett s.k. Green Paper från 1993) och uttalanden i förarbetena till den norska lagens motsvarande regel.

NJA 2013 s. 1190 gällde frågan om vilken avräkningsordning som ska tillämpas när gäldenären har flera skulder och gör en icke destinerad betalning till borgenären. Det konstaterades här, med hänvisning till särskilt en dansk framställning, att det i nordisk rättslitteratur föreslagits en ordning som i ljuset av svensk rättspraxis och litteratur och doktrin fick anses vara långtgående. Samtidigt anfördes att detta inte hindrade en sådan ordning om regeln begränsades till mer uppenbara fall.