gen ha använt ordet lojalitetsplikt, gått till att nu använda begreppet och förtydliga vad denna plikt egentligen går ut på olika hänseenden. Som generell princip är lojalitetsplikten alltjämt oklar, men HD hänvisar till förefintligheten av en allmän lojalitetsplikt, åtminstone i långvariga avtal, och uttrycker det på följande sätt: 675675. NJA 2017 s. 203 (Kravmjölken)
»(A)vtal som gäller under en längre tid och som rymmer ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, förutsätter en lojal samverkan mellan parterna under avtalstiden. I det ligger bl.a. att parterna har en skyldighet att i vissa för avtalet väsentliga delar lämna varandra upplysningar eller klargöra sin uppfattning i olika avseenden. Det gäller även i situationer då den ena parten gör sig skyldig till ett avtalsbrott.«
Parternas tillit till varandra är en viktig komponent i lojalitetsplikten. Att vid genomförandet av sina avtalsförpliktelser uppträda på ett sätt som inger tillit hos den andra parten är ett sätt att som avtalspart leva upp till sin lojalitetsplikt. Lojalitetsplikten sträcker sig utöver de egentliga avtalsförpliktelserna. 676676. Klami-Wetterstein, se not 20, s.125. Omfattningen och den närmare innebörden av den avtalsbaserade lojalitetsplikten är beroende av vilken slags avtalstyp det gäller och kan i sina detaljer endast bestämmas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.
7.5.3. Passivitet
Frågan om betydelsen av passivitet i en avtalsrelation har varit uppe till diskussion i flera rättsfall på senare tid. Passivitet har betydelse i tillitshänseende och det handlar då om huruvida en part ska ha rätt att lita på att motparten inte kommer med krav långt efter det att grunden för kravet har uppkommit. Att passivitet efter långvariga avtalsförhandlingar kan leda till att avtal anses ha ingåtts om motparten inte kan visa att så inte är fallet, har diskuterats ovan. 677677. Se ovan om fallet NJA 2006 s. 638 vid not 35.
Oftast handlar passivitets-fallen om reklamation, d.v.s. om reklamation skett i rätt tid. I Profilgruppen-skiljedomen konstaterade skiljenämnden att det – förutom i särskilt lagreglerade fall – inte finns stöd i svensk rätt för att påstå att det föreligger en generell, icke lagfäst reklamationsplikt i kommersiella förhållanden. Dock, konstaterade skiljenämnden, finns det – såväl i utom- som inomobligatoriska förhållanden – en allmän