Bristande underrättelse om skiljeförfarandet
Rätten till rättvis rättslig prövning av civila rättigheter är grundläggande i en rättsstat. Som ett utflöde ur den rätten gäller vissa fundamentala och rättsäkerhetssyftande krav också med avseende på skiljeförfarandet. Ett sådant krav är att en skiljesvarande skall ha möjlighet att försvara sig mot skiljekärandens anspråk.
Om en skiljesvarande inte underrättas om skiljeförfarandet har han helt betagits sin rätt till rättvis prövning. I ett sådant fall får enligt NYK verkställighet av skiljedomen vägras (artikel V 1 b)) och skall enligt LSF verkställighet vägras.
Vilka krav som ställs för att skiljesvaranden skall anses vara underrättad om att ett skiljeförfarande inletts mot honom har aktualiserats i två avgöranden.
I »Lennmornii« NJA 2010 s. 219 hade en skiljedom meddelats utan att skiljesvaranden medverkat i förfarandet. Skiljekärandens påkallelseskrift hade sänts till den adress som skiljesvaranden hade enligt parternas avtal. Utredningen gav emellertid vid handen att skiljesvaranden hade flyttat innan skiljeförfarandet inleddes och att han inte nåtts av handlingarna. Högsta domstolen uttalade bl.a. (p. 8):
Det måste [...] ställas höga krav beträffande en underrättelse som gäller själva det grundläggande förhållandet att ett skiljeförfarande ska inledas (påkallelseskriften). Från rättssäkerhetssynpunkt är det inte godtagbart att en skiljedom erkänns och verkställs mot en part som inte underrättats om skiljeförfarandet eller ens kunnat känna till att det pågår. När det gäller den nämnda underrättelsen bör det därför upprätthållas ett principiellt krav på att den ska ha nått motparten. Vad [skiljekäranden] har anfört om motpartens skyldighet att anmäla sin nya adress saknar bäring på den situationen att motparten inte har fått reda på att skiljeförfarande inletts.
Verkställighet vägrades därför.
Högsta domstolens citerade uttalanden har enligt min mening generell bäring beträffande svensk rätts innehåll. Men skall frågan (i första rummet) bedömas enligt svensk lag?
Varken NYK eller LSF anvisar i det aktuella hänseendet vilken lag som skall tillämpas. 327327. Att det förhållandet att en part inte har varit i stånd att utföra sin talan utgör en tillåten grund för verkställighetshinder framgår av artikel V 1 b) i NYK, men inget sägs om vilken lag som skall tillämpas. I ljuset av detta kan det framstå som naturligt att svensk