länder, alltså Finland och Norge, har valt att ge regeln i direktivet en annan innebörd än den traditionella väsentlighetsregeln. I finsk och norsk rätt innehåller konsumentköprätten i fråga om hävningspåföljden alltså ett undantag till den traditionella väsentlighetsregeln. I följande avsnitt behandlar jag undantagen till väsentlighetsregeln.

Även om väsentlighetsregeln kan uppfattas som en klar huvudregel när det gäller hävningspåföljden i nordisk rätt, finns det självfallet undantag till den. Redan en snabb blick på undantagen får oss att inse att lejonparten av undantagen kan delas in i två grupper: dels är det fråga om situationer där lagstiftaren har funnit ett behov att precisera förutsättningarna för vad som är ett väsentligt avtalsbrott, dels är det fråga om situationer där hävningspåföljden är så ingripande att lagstiftaren har valt att införa strängare kriterier för hävningen än vad som följer av väsentlighetsregeln. I bägge fallen är det ofta sociala skäl som ligger bakom behovet att antingen precisera kriterierna eller ha strängare kriterier för hävningen. ⁶⁰⁷607. Bryde Andersen och Lookofsky 2015 s. 218-219, Hagstrøm 2011 s. 440-442, Hemmo 2003 s. 350-354 och Taxell 1972 s. 209-211.

Däremot är det inte lika vanligt med situationer där man verkar ha tagit ett avsteg från väsentlighetsregeln i den riktningen att hävningströskeln blir lägre än den som följer av väsentlighetsregeln. Man kunde visserligen tänka sig att regeln i 42 § i de gamla skandinaviska köplagarna om att köparen får häva vid ringa fel i köpgodset, om säljaren har förfarit svikligen, är en regel med sänkt tröskel för hävningen. Vid närmare eftertanke utgör regeln ändå enligt min mening endast en modifikation av väsentlighetsregeln, eftersom svek gentemot den andra avtalsparten i sig kan tolkas som ett väsentligt avtalsbrott. Därför räknar jag inte in denna situation i de fall där man sänkt hävningströskeln. ⁶⁰⁸608. Så även Hagstrøm 2011 s. 443.

Det ter sig ändå som om man i finsk och norsk konsumentköprätt hittar en äkta situation av en lägre hävningströskel än vad som följer av väsentlighetsregeln. I Finland har lagberedaren valt att tolka skrivningen av artikel 3.6 i konsumentköpsdirektivet inte som en negativ formulering av väsentlighetsregeln, utan som en självständig regel i förhållande till väsentlighetsregeln. Denna självständiga regel bygger på tanken om att skalan av hur allvarligt avtalsbrottet är kan delas in i tre delar i stället för